När ett blir två

Som ni vet har jag under en längre period tillbaks i tiden skrivit en del om att jag är stressad inombords. Jag bär på en inre stress som påverkar mig negativt både fysiskt och psykiskt. Jag mår helt enkelt inte bra. Det har jag ärligt talat inte gjort på länge 😦

Jag har inte gått in på några detaljer tidigare – bara att stressen beror på min livssituation här hemma. Det är tillvaron mellan mig och F som har varit och fortfarande är jobbig. Tyvärr.

Men framöver kommer det bli ändringar; det är dags för mig att lägga fokus på att må bra. Jag måste ta hand om mig och få lov att vara lite självisk. Under helgen som var så fattade jag och F ett gemensamt beslut – att gå isär från varandra. Ett blir två.

Anledningen till separationen rör barn. Jag vill skaffa barn men det vill inte F. Han har ju lilla A sen ett tidigare förhållande och känner att han inte vill ha fler barn nu. Kanske om några år. Men det räcker inte för mig att va ”tant Jenny”. Jag vill åxå bli mamma – en längtan som jag haft länge. En längtan som vuxit sig starkare och starkare den senaste tiden. Dels för att jag sett den kärlek som finns mellan F och lilla A; det längtar jag efter otroligt mycket. Dels för att jag känner mig fruktansvärt stressad; jag är 32 fyllda och blir inte yngre. Dessutom har jag min diabetes vilket kan verka negativt vid en graviditet samt att jag vill få se mina barn växa upp innan jag trillar av pinnen till följd av nån komplikation. Jag kan inte vänta i flera år till för att börja försöka bli gravid. Nej. Jag kan inte vänta på att F kanske vill skaffa fler barn om några år. Nej.

Därför kommer vi separera. Hur mycket jag än älskar honom så kan jag inte leva med nån som inte vill skaffa barn med mig. Det går inte. Och han i sin tur vill inte hindra mig från att skaffa barn, vilket han gör nu. Så på ett mycket vuxet sätt så har vi bestämt att vi går isär.

Detta har snurrat i mitt huvud i väldigt lång tid och har gjort mig både ledsen, stressad, uppgiven och bitter. Ledsen över att den person som jag älskar inte vill samma sak som mig, stressad över att åren går och att jag inte har några barn, uppgiven över att det är en omöjlig situation vi befinner oss i och bitter över att jag står och trampar och över att livet inte utvecklas så som jag vill. Att få barn är nästa naturliga steg för mig.

Allt detta; alla tankar, känslor och tårar påverkar mitt socker negativt i form av mer eller mindre konstant höga bs värden, samt att det resulterar i nässelutslag ett par gånger i veckan som är fruktansvärt påfrestande. Jag kan inte ha det så här. Det är ohållbart. Jag måste få må så bra jag kan.

Min diabetesdiagnos har förändrat mitt liv. Totalt. Jag är inte samma människa nu som innan. Jag har inte samma värderingar nu som innan. Jag träffade F innan min diagnos och då var tanken på barn inte lika stor även om den fanns där. Men då låg fokus mest på jobb. Diagnosen har fått mig att värdera saker och ting annorlunda. Livet är skört. Livet kan ta slut snabbt och när som helst. Längtan efter en egen liten familj har blivit enorm sista året. Det enda jag tänker på. Att jag vill ha barn. Jag kan inte hjälpa att jag helt plötsligt känner så. Det bara är så.

Att i den situationen leva med nån som inte kan ge mig det jag allra mest vill ha funkar inte. En enkel ekvation; ett blir två.

Annonser

Fortsatta utslag

Jaa veckorna går och mina nässelutslag kommer och går. Nu besöker de mig i snitt två-tre gånger i veckan 😦 och de dyker upp på olika ställen på kroppen, i olika form och i olika stor utsträckning. Senaste tillfället var 4:e april:

image

Då kom kliet på höger underarm/undersida handled. Inget stort utslag men det kliade nåt fruktansvärt 😦 och så pass mycket att huden blev upphöjd som ett myggbett. Jag parerade utslaget med antihistaminer i tablettform och det försvann efter dryga timman.

Gången dessförinnan var 29:e mars och då var det ansiktets tur:

image

Men inte hela ansiktet utan höger sida; hela kinden, hakan, örat och ner över halsen. Kliet var inte så farligt men det kändes som att huden brann. Riktigt snyggt va… 😦

Jag har aldrig några utslag dagtid utan de kommer alltid på kvällarna. Och de kommer pangbom – kliet kommer och huden börjar brinna känns det som. Jag har insett att utslagen är stressrelaterade; de kommer alltid de kvällar jag inte mår bra inombords, vilket tyvärr är ganska ofta nu för tiden på grund av min och sambons relation 😦 Jag fattar ju att utslagen är här för att stanna så länge jag inte gör nåt åt min livssituation…

Oftast försvinner utslagen när jag tagit antihistaminer men gör jag inte det så blir det bara värre och värre. Och tillslut står man inte ut med kliet 😦 man blir galen milt sagt! Utslagen har varit frekventa ända sen nyår och jag har sedan dess dokumenterat dem bildvis så jag har bevis. Min läkare sa nämligen att man ska ha utslagen ofta/frekvent under minst sex veckors tid för att det ska klassas som en sjukdom (alltså att det inte är en tillfällighet). Nässelutslag är en autoimmun sjukdom som jag förmodligen dragit på mig till en följd av diabetesen. Jag har aldrig haft nässelutslag innan diabetesdiagnosen, även om jag varit sönderstressad mentalt tidigare åxå.

Det känns som att det är dags för ett nytt läkarbesök snart igen och beklaga sig lite. Fast vad säger läkaren – joo; stressa mindre. Det är ju jävligt lätt…

God morgon

Ja, det är faktiskt en god morgon. Tidig söndagsmorgon och bara jag och katterna är vakna. Jag har alltid gillat att gå upp tidigt på helgerna och ta ett par slappa timmar på morgonkvisten – dricka lite kaffe, kolla nyhetsmorgon, blogga, fixa med mina diabetesarmband och andra prylar till web-shoppen, prata med katterna osv.

Mornarna den här helgen har varit extra goa – mitt kli, dvs mina nässelutslag är puts väck 🙂 så ofantligt skönt. Jag har nu sovit ett par nätter utan att vakna av att det kliar och jag har inte haft en enda liten röd kli-fläck på kroppen på ett par dygn. Så himla skönt så ni fattar inte.  Man blir helt galen när det kliar konstant – som att det kryper myror under huden 😦

Fram tills i onsdags har jag haft konstanta nässelutslag på olika ställen på kroppen; smalbenen, låren, rumpan, armarna – det flyttar på sig från dag till dag. I över två veckor har utslagen varit på kroppen utan att försvinna av de piller jag har (har fått antihistaminer utskrivna av flera olika läkare), och vid tidigare tillfällen har kliet försvunnit med dessa piller, men inte under dessa veckor. De har bara lindrat besvären och sen när effekten av pillren slutat verka så har utslagen kommit tillbaks.

I tisdags fick jag nog. Då vaknade jag och hela jag såg ut som en prickekorv och jag hade till och med kliat sönder mig på benen i sömnen så att det bloade 😦 Jag ringde vårdcentralen på morgonen och fick träffa läkare senare på eftermiddagen. En ny läkare givetvis så jag fick dra hela historien igen, visade bilder på hur jag ser ut på morgon och kväll. Jag började till och med att grina när jag satt och pratade med honom för det känns så jäkla hopplöst då jag vet att jag får utslagen på grund av en inre stress som jag har över min livssituation på hemmaplan. Det är liksom svårt att ”stressa av” som alla säger att jag ska göra – det går inte för tillfället. Läkaren fattade att jag har det jobbigt och sa att det tyvärr ofta inte går att göra så mycket åt utslagen då de ofta är en reaktion på att något inte står rätt till – som tex att man är stressad och att det är kroppens sätt att tala om att man mår dåligt.

Då mina nuvarande antihistaminer inte hjälper som de ska mot utslagen så skrev han ut andra piller till mig som jag var mycket tveksam till – nån sorts astmamedicin som ska motverka andningssvårigheter; Montelukast Sandoz heter dom. Jag har ju inte astma, men han förklarade att de hade ett annat verksamt allergiämne i sig jämfört med mina antihistaminer och de här nya pillren skulle attackera nässelutslagen från ett annat håll jämfört med mina gamla piller. Jaja, tänkte jag – det blir säkert bra. Och det blev det 🙂

WIN_20160131_084728Jag var som sagt hos läkaren i tisdags och hämtade ut pillren direkt och tog en tablett på tisdag kväll. På onsdag morgon hade jag inget kli alls. Och har inte haft det sen dess heller. Fantastiskt skönt. Jag ska äta mina nya piller en månad eller två och sen sluta – kommer utslagen tillbaka ska jag höra av mig till läkaren igen och då fixar han förhoppningsvis en remiss till hud/allergi så att de får göra en utredning på varför jag får utslagen. Men det vet jag nog redan… Nu när utslagen är borta vill jag egentligen inte äta pillren varje dag, känns onödigt, men om jag inte tar dem så lär väl kliet komma tillbaks… Suck.

Tröttsamma utslag

Fy fan rent ut sagt för dessa jäkla nässelutslag 😦 det är verkligen hemskt! Ni ska bara veta vad det kliar… det är som att det springer tusen myror på huden hela tiden och så får man inte klia för då blir det ännu värre 😦

Sovit ordentligt har jag inte gjort på typ två veckor. På grund av kliet. Jag vaknar flera ggr på nätterna av att det kliar och det är nästan omöjligt att somna om. Vakna vid 0330 i natt och har bara legat och vritt och vänt mig 😦 så har varit uppe sen strax innan 05. Lika bra det.

Nu har jag haft utslag varje dag sen runt den 15:e januari – vissa dagar värre än de andra, men oavsett hur stora eller röda utslagen är så kliar de likt förbannat. Här är bilder från i söndags morse 24/1 och från en liten stund sen 26/1:

imageimage

Jag ser ut som ett jäkla eksembarn 😦 😦 jag som aldrig varit allergisk mot nåt eller haft några problem med huden.

Jag ska dokumentera utslagen med datum så att jag har nåt att visa läkaren. Tydligen ska man ha utslagen i minst sex veckor konstant för att det ska klassas som kroniska nässelutslag. Vi får väl se… hoppas givetvis att de ska försvinna men nu har jag haft dem konstant i nästan två veckor trots att jag äter mer än dubbeldos av antihistaminer 😦

Det är helt galet vad stress kan göra med kroppen. Samtidigt är det rätt fräckt att den varnar en genom att säga ifrån på olika sätt. Som mina utslag tex. Kruxet i mitt fall är att min stress är en inre stress för min livssituation i dagsläget här hemma och en stress över att framtiden inte kommer bli som jag egentligen vill. Det är inte så lätt att ”bara lugna ner dig och stressa av”. Men så här kan jag ju inte ha det varenda jävla dag. Då blir jag galen. Jag vet att jag måste fatta ett par viktiga beslut kring mitt liv och sen fokusera på välmående inom en snar framtid.

Tur att man har ett jobb att gå till iaf – att fokusera på nåt är jätteviktigt för mig just nu. Särskilt pga kliet; även om det kliar så kliar det mindre när jag har tankarna på annat.

Lång dag

Klockan är nu strax 2100 och jag har precis slängt mig i soffan. Helt otroligt skönt efter den här jäkla dagen. Då syftar jag på mitt socker som fortfarande är ihållande högt. Inte lika högt som i natt och morse men ändå stadigt på 10 i bs trots massa insulin. Tröttsamt är vad det är. Det är många tankar som snurrar i mitt huvud (på grund av flertalet saker) och fler blir det när sockret beter sig på detta vis.

Jag va på plats på jobbet strax innan 09 i morse så även fast jag va aptrött och hög så tog jag mig dit och jobbade fram till 1630. Sen raka vägen hem för en kaffe och ett ägg, sen iväg på kvällens möte.

Vi har haft styrelsemöte i Diabetesföreningen denna afton mellan 18 och 20. Just nu planerar vi inför vårt årsmöte som går av stapeln i mitten på mars. Ytterligare två möten ska hinnas med innan dess. Dessutom presenterade jag och ordförande en informationsfolder för övriga medlemar som vi jobbat fram – info till nydebuterade diabetiker om vår förening. Tanken är att vi ska dela ut dessa till sjukhuset samt alla vårdcentraler runtomkring, och de i sin tur delar ut dem till sina diapatienter. Det tror jag blir hur bra som helst för själv fick jag inte den minsta informationen alls när jag insjuknade. Så nu går denna i tryck inom kort. Kul kul.

Och nu är jag som sagt helt slut, ganska ledsen och smågrinig. Huvudvärken är nära. Vilken jävla vecka rent ut sagt. Inget är bra just nu; socker som cp-ar ur, stressigt på arbetet, jobbigt och olustigt här hemma och så en massa nässelutslag på grund av all stress.

Sånna här dagar undrar jag vad det är som får en att orka.

Urballat blodsocker

I exakt ett dygn nu så har mitt socker ballat ur totalt. Det började i går morse 😦

Igår vaknade jag som vanligt när klockan ringde 0530 med ett bs på 7,2. Helt okej. När jag vart uppe i ca en kvart så kände jag mig lite trött, snabb puls och ofokuserad. Jaha då va man låg..? Kollade bs och låg på 15,7!? Va? 😦 visst att det går upp ca 2 enheter pga gryningseffekten, men från 7 till 15 på en kvart är inte rimligt. Och dessutom helt oförklarligt.

Sen har jag legat konstant högt och gör det även nu, ett dygn senare. Här är gårdagen:

image

Och här är för en stund sedan, alltså precis nyss:

image

Stabilt, ja visst. Men åt helvete för högt 😦 jag förstår inte varför det inte går ner… hela dagen igår, under natten och nu på morgonen har jag pumpat i mig extra insulin för att få ner bs men inget händer. Vågar inte ta för stora doser för rätt vad det är så dimper väl sockret och jag blir låg ist… jag har även bytt insulin ifall det skulle varit dåligt, bytt nålar osv. Har till och med ätit lite kolhydrater för att ”hjälpa” insulinet att verka bättre. Men inget hjälper. Blir knas.

Jag mår inte dåligt på så sätt att jag tror att jag har ketoner eller nån syraförgiftning på gång. Ingen fara. Men jag är mosig i hela kroppen och aptrött då jag sovit fruktansvärt dåligt de senaste nätterna på grund av mina jävla nässelutslag. Och i natt har klockan ringt massa gånger för kontroll av bs. Helt i onödan egentligen för sockret har legat stabilt på runt 11 trots insulin…

Förmodligen har jag kanske nån infektion på gång i kroppen – då kan sockret balla ur på detta vis nån dag innan. Men det känns inte så i kroppen. Det är väl bara att vänta… jag vet även att den inre stress som jag lever med dagligen pga situationen här hemma påverkar åxå. Men den stressen har jag jämt och mitt bs ligger ju inte så här jämt så borde inte va stressen som spökar.

Det blir en ond cirkel; högt bs och nässelutslag gör mig stressad och stressen ger mig till viss del högt bs och nässelutslag 😦 jag måste försöka ta mig ur den situation jag befinner mig i just nu men jag vet inte hur. Eller när :/

Just nu sitter jag i soffan och laddar för jobb. Är inte det minsta taggad i dag för orken tryter och huvudvärken är nära. Men jag vet att jag kommer bli ännu mer stressad av att va hemma då jag har mycket att göra på jobbet. Så nu ska jag äta ett ägg och ta en kopp kaffe innan jag beger mig. Jag är redan sen så då kan jag lika gärna bli ännu mer sen.

Duck-face..?

Jag har skaffat nya läppar 😛 vad tycks?

Nä skämt å sido – jag har inte sprutat in nån skit i läpparna; jag har fått en allergisk reaktion av nåt slag 😦 uscha.

Varför det blev så här har jag ingen som helst aning om. Det skedde under natten mellan fredag och lördag (alltså i går natt) och det gick snabbt. Jag låg och sov i vanlig ordning och vaknade vid 04-tiden av att jag dels var kissnödig och att det småkliade på kroppen. Jag masade mig upp och gick in på toa för att lätta på trycket, och när jag satt där så kände jag hur det började sticka/pirra i läpparna och att de domnade bort lite halvt. Skumt. Färdigkissad kollade jag mig i spegeln och såg ut som på bilderna 😦 Så såg inte läpparna ut när jag satte mig på toa, så de svullnade upp på typ fem sekunder 😦 Det är inte varje dag man får ett duck-face över natten…

Som sagt – jag vet inte varför det blev så här. Jag är inte allergisk mot någonting och har aldrig varit det heller. Jag har inte ätit nåt konstigt, inte bytt schampo, tandkräm, lotion, tvättmedel, parfym eller dylikt, inte tagit hem nån ny blomma osv. Det finns inget som jag gjort som kan ha utlöst detta.

Däremot så har jag senaste halvåret fått akut nässelfeber/utslag/allergi, så kallad akut urtekaria (tror jag det heter på fint språk), och det kliade ju faktiskt på kroppen när jag vaknade så att läpparna svullnade upp hör till kliandet. Vid ett sådant anfall börjar det klia lite smått på kroppen – det kommer huxflux utan förvarning, oftast i knäveck, på armbågar och övre lår/under rumpan på mig. Sen eskalerar kliandet till att först bli stora röda irriterande partier på huden och sedan blir huden vit och lite upphöjd (precis som när man får ett myggbett). Dock är storleken på kliet och hudpartierna inte i ett myggbetts storlek, utan vi snackar om 20-30-40-50 cm stora partier som kliar. Det är helt fruktansvärt 😦 och så ska man givetvis inte klia på det… för då blir det ännu värre…

Det här med de akuta nässelutslagen är något nytt för mig – jag har aldrig haft nåt liknande tidigare. Det läkarna tror i dagsläget är att det är en följd av diabetesen, då akuta nässelutslag/urtekaria åxå är en autoimmun åkomma, precis som diabetesen. Låter logiskt enligt mig då diabetesen är relativt ny för mig och då kliet har uppkommit efter diabetesdiagnosen. Men den stora frågan är ju varför? Och vad är det som utlöser det? Jag har ingen aning.

Jag har fått akuta utslag fyra gånger sedan det började i somras (jag ska berätta mer om detta i ett annat inlägg; ni ska få se hur min kropp såg ut när utslagen var som värst…), dock var det första gången som något på kroppen svullnade upp nu. Och det var bara att åka upp till akuten mitt i natten då läkarna har sagt till mig att om kliet/det allergiska sätter sig i ansikte/kring mun så finns det risk att luftvägarna angrips och det vill man ju inte 😦 Innan jag åkte till akuten så tog jag lite medicin här hemma – då var klockan typ 04:30 – jag har fått så kallade antihistaminer som är till för att dämpa akuta allergiska reaktioner, som jag ska ta vid behov. Och de hjälpte, för när jag sedan var på akuten och träffade läkaren så la sig svullnaden något. Det tog väl ca 45 minuter. Därmed fick jag åka hem. Jag sa till läkaren att det kändes lite olustigt att lägga sig och sova ifall luftvägarna skulle svullna upp, och då fick jag till svar att jag lär vakna snabbt om det skulle bli så… Skönt att veta 😦

Nu är det lite mer än ett dygn sedan jag såg ut enligt bilderna – svullnaden är borta och läpparna känns normala. Dock har jag lite småkli på kroppen, men jag dämpar det med mina antihistaminer som jag fått.

Nån mer än jag som lever med akut nässelfeber och som har typ 1 diabetes? Hör gärna av dig i så fall ❤