Att röra på fläsket

Ja. Det är precis vad jag behöver. Komma igång med träningen ingen.

Även om jag tycker det är fruktansvärt tråkigt så är det ju en riktigt go känsla i kroppen när det väl är gjort. Om sockret håller sig inom rimliga nivåer vill säga, för annars är det inte det minsta gott 😦

20160714_184359Lördag och ledig dag så det passade perfekt för en snabb powerwalk. Vädret är inte särskilt roligt; man vill inte vara ute egentligen – småkallt, blåsigt och helt grått. Men vad det gäller motion så är det perfekt väder.

Nu när jag bor i nya lyan så finns det en sjö bara några hundra meter hemifrån, med motionsspår runt. Faktiskt jättefint att röra sig där runtom. Sist jag var ute så mätte jag upp rundan runt sjön och det är ganska exakt 3 km.

Nu måste jag intala mig själv att det är kul med powerwalk, jogg och intervallträning. Förr var jag ofta ute och utövade dessa grenar, men av nån anledning kom jag av mig helt. Dags att få rutin på det igen 🙂 Och definitivt dags att bli av med de gamla sambo-kilona, haha 😀

Nu för tiden har jag ju dessutom mitt socker att tänka på också. Det är inte bara att ”ge sig ut och springa” längre – det är en del att ha koll på. Behöver jag äta något? När tog jag insulin? Behöver jag ta insulin? Har jag aktivt insulin i kroppen? Hur mår jag? Är jag låg? Eller hög? Osv. Ni fattar. Och så måste jag ha packning med mig vilket gör det lite knöligt :/ Insulin, blodsockermätare, kanyler och dextrosol. Det krävs med andra ord lite planering.

Tur man är expert på sitt socker och har stenkoll…

Annonser

Uppåt…

Fan vad tråkigt det är… förstår ni nu varför jag ogillar att träna? 😦

Jo för att sockret alltid gör så här. Det sticker iväg rakt upp så fort flåset kommer. Fruktansvärt omotiverande 😦
Inte för att sockret legat särskilt bra innan idag heller; runt 9 hela dagen trots massa insulin. Men så har mina dagar och nätter sett ut de senaste månaderna. Jag pumpar in insulin varannan timma och har höjt basalen rätt mycket både morgon och kväll men det ligger högt ändå.

Har god lust att bara skita i allt vad diabetes är… Jag har världens diciplin vad gäller mat, sockermätning och insulin men vad fan hjälper det 😦 inte ett skit just nu. 

Shopping = låg dag

I helgen som var så gjorde jag en julklappsräd; jag införskaffade merparten av årets julklappar. Ett par stycken till återstår, men jag har kunnat bocka av de flesta på listan. Och skönt är det! Jag avskyr att springa runt i affärerna dagarna innan julafton. Det blir bara stressigt och det man köper är panik-köp; alltså inga vettiga saker.

I lördags morse så satte jag till och med väckarklockan på ringning för att jag skulle komma upp i tid. Min plan var att vara på plats utanför butikerna precis när de öppnade klockan 10:00, och det var jag 🙂 Jag åt (för en gångs skull) en ordentlig frukost (med mina mått räknade) här hemma innan avfärd då jag visste att både hunger och lågt socker är givet under en sådan aktivitet. Efter att ha intagit kaffe, ägg, jos, yoghurt och knäckebröd på morgonen så låg mitt socker på ca 8,5 när jag åkte hemifrån strax innan tio. Då hade jag fortfarande lite aktivt insulin kvar i kroppen så jag förstod att jag skulle gå ner nån enhet till av insulinet. Helt okej.

Dock blev det påfyllning av socker ett flertal gånger under de fyra(!) timmarna som jag sprang runt i butikerna. Både dextrosol och kaffe med en muffins slank ner utan insulin. Det är kämpigt att handla julklappar! Jag blev aldrig så låg att jag mådde dåligt utan jag tuggade snällt i mig lite druvsocker med jämna mellanrum när mitt socker sjönk ner till runt 4. Tycker själv att jag lyckades hålla mig på en ”bra” sockernivå hela tiden.

Det som jag inte hade tänkt på var att jag resterande dag fortsatte att ligga lågt samt att jag var mer insulinkänslig än normalt. Ett par gånger under eftermiddagen fick jag fylla på med socker och de gånger jag tog insulin så sjönk jag lite för mycket neråt mot vad jag brukar göra en ”normal” dag. Kanske kan man likställa en julklappsräd i butikerna på fyra timmar med ett träningspass 😉 När jag tränar så vill sockret gärna ligga på nedre gränsen resten av dagen och jag behöver inte ta lika mycket insulin de dagar jag tränar som när jag inte tränar.

Så ni som ligger lite högt i socker och som inte har börjat köpa julklappar än; ut och shoppa ett par timmar så kanske sockret ramlar ner på normal nivå 😉

Nio komma åtta

Så många kilo har jag gått upp i vikt 😦

9,8 kilo i viktökning sedan jag fick min diabetesdiagnos i november 2013. Det innebär att jag har gått upp i snitt 1,1 kg per månad sen november. Fy fan.

Om ni bara visste vilken ångest jag har över detta 😦 Mina byxor sitter tajt om magen och låren, jag mår dåligt rent psykiskt i princip varje gång jag stoppar något i munnen och jag känner mig stor som en jävla valross så gott som hela tiden.

Det här måste sluta, annars vet jag inte vad jag gör…

När jag ställde mig på vågen härom dagen så blev jag knäsvag när jag såg vilka siffror vågen visade. Trodde först att den visade fel; kanske att vågen inte stod jämt på golvet eller nåt i den stilen(?), men den visade rätt. Jag fick hjärtklappning och började småsvettas av insikten så jag var tvungen att sätta mig ner i soffan en stund för att lugna ner mig. Grinade lite och svor över diabetesen.

Tankarna for i huvudet om hur jävla orättvist det här är och jag ställde nog frågan ”vad har jag gjort för att förtjäna detta?” i huvudet säkert femtioelva gånger utan att komma fram till något vettigt.

Det kanske låter fruktansvärt omoget och töntigt att sitta och svära över en viktökning när man faktiskt har diabetes, då diabetesen i sig är bra mycket värre än att gå upp x antal kilo, men just nu när jag sitter här vid datorn och känner hur röven och låren flyter ut över stolen så kan jag inte annat än att tycka synd om mig själv. Jag har ingen ork till att hantera det här just nu…

 

Att röra på fläsket

Hela sommaren har gått (eller det mesta av den iallafall) utan att jag har besökt gymmet :/

Det är väl egentligen ingen ursäkt men jag har inte orkat. Det har varit så mycket med flytten och det nya jobbet så att den tid som har blivit över har varit knapp, samt att jag har varit så sjukt trött den sista tiden. Jag har helt enkelt inte förmått mig själv till att ta mig till gymmet.

Det är hemskt att känna så där. Att vara så trött att man inte vet vart man ska ta vägen, samtidigt som man har fruktansvärt dåligt samvete för att man sitter i soffan två timmar på kvällen då man egentligen lika gärna skulle kunna spendera en timma på gymmet.

Men nu är jag äntligen igång med träningen igen. Förra veckan tog jag mig i kragen och begav mig till gymmet två kvällar. Och fy fan vad jobbigt det var 😦 Jag har nog aldrig svettats och flåsat så mycket som jag gjorde under de där träningspassen… Det är helt knasigt vad fort konditionen försvinner vid utebliven träning… I våras var jag ju ganska duktigt med gymandet, och jag märkte redan efter några veckor på träningsmaskinerna att konditionen blev bättre. Så att vara tillbaks på noll nu igen känns lite tungt :/ Fast jag vet ju att om jag fortsätter med träningen nu så ska jag nog få tillbaks konditionen. Ännu en gång 😉

Jag har satt som ”mål” att träna 2-3 gånger i veckan och då är det 45-55 minuters aktiv träning vid varje tillfälle som gäller. Övriga kvällar, kanske inte riktigt alla, så blir det snabba promenader ute i friska luften. Jag måste röra på fläsket och få tillbaks konditionen! Om jag dessutom lyckas få tillbaks min forna kropp så är det ett plus i kanten… Men där är jag inte allt för hoppfull då jag vet att det jädra insulinet gör att jag förmodligen aldrig kommer komma tillbaks till min ”normala må-bra-vikt” 😦 Men jag ska tamejfan försöka.

Promenad i snigelfart

Det blev en långpromenad efter jobbet idag. Det var rätt skönt både för huvud och kropp faktiskt. Dock blev jag låg för första gången på över en vecka :/

Cirka en halvtimma innan jag begav mig ut på promenaden så drack jag en islatte hemma (jag vet, det är inget jag borde dricka, varken som diabetiker eller då jag går på lchf…), och i en sån är det både massa kolhydrater och socker. Inget som min kropp ska ha just nu. Men jag kunde inte låta bli.. Så ihop med några enheter insulin sörplade jag i mig latten och ojoj vad gott det var i värmen på balkongen. Nästan så gott så att det var värt att bli lite låg sen 😉 Om jag minns rätt låg mitt socker på 5,6 innan jag tog insulin med 4,5 E för att korrigera islatten. Det är nog en ganska bra dos egentligen, dock hade jag inte planerat att ge mig ut på den där promenaden då. Givetvis hade jag i så fall tagit en mindre dos insulin :/

Efter att ha varit ute och gått i cirka 20 minuter (1/3-del av rundan) så blev jag mjuk i benen, ofokuserad och hade en puls på 250 slag i minuten kändes det som… Kollade sockret och låg på 2,8. Alldeles för lågt för en snabb promenad 😦 Och med tanke på att jag drog en spruta insulin hemma strax därinnan så visste jag ju att jag skulle fortsätta sjunka. Fan. Jag tycker jag är så duktig på att planera mina dagar hela tiden och ändå blir det jävligt fel ibland.

Jag hade så klart mina kära dextrosol med mig så det var bara att trycka i sig ett gäng sånna. Det blev hela 11 stycken. Så många har jag aldrig tryckt i mig vid ett och samma tillfälle, men det behövdes för jag mådde inte bra. Svetten rann över hela kroppen trots att mitt tempo mer eller mindre liknade en pensionärs… pulsen bankade och jag var irriterad, trött, stressad och ville bara hem. Jag lyckades ta mig runt hela den planerade rundan, och lagom till sista sträckan så började jag känna mig som människa igen. Det var alltså en ganska jobbig promenad även om den gick i snigelfart till största delen.

Hur mycket man än försöker planera och göra ”rätt” med det förbannade insulinet så blir det ibland fel. I dag var det extra jobbigt då jag faktiskt inte varit låg på över en vecka som sagt. Jag hade nästan glömt av den där känslan lite. Men tur att man blir påmind… Det är när man mår dåligt som man vet att man lever. Suck.

Nyttig investering!

Åh! Nu har jag skaffat mig en cykel! En sån där riktig kärringcykel med mjuk sadel och böjt styre 🙂 Jag är skitnöjd med den! Jag har varit runt och spanat på cyklar lite varstans nu den senaste tiden men det skiljer inte så mycket på cyklarna i den modell jag är ute efter; varken i pris eller utseende. Det enda som skiljer är väl färgerna. Och nu har jag en lilametallic cykel 🙂

Inköpet gjorde jag på Biltema här i stan och den kostade ca 2.500 kronor. Det är inte särskilt farligt dyrt för en sprillans ny cykel.

Jag har bara haft cykeln i drygt en vecka men den har redan rullat ett par mil 🙂 Tanken är att jag under sommarhalvåret ska byta ut bilresorna i den mån det går mot cykeln istället. Hur bra vardagsmotion som helst plus att det tar ungefär lika lång tid för mig att ta bilen och leta parkering i stan som att ta cykeln dit. Rätt onödigt med bil ibland.

Premiärturen blev en runda på ca 6,5 km runt om kring i stan och vi avslutade med en medhavd picknick i en av parkerna här i närheten. Ibland är det väldans gott med kaffe och kanelbullar 🙂