När ett blir två

Som ni vet har jag under en längre period tillbaks i tiden skrivit en del om att jag är stressad inombords. Jag bär på en inre stress som påverkar mig negativt både fysiskt och psykiskt. Jag mår helt enkelt inte bra. Det har jag ärligt talat inte gjort på länge 😦

Jag har inte gått in på några detaljer tidigare – bara att stressen beror på min livssituation här hemma. Det är tillvaron mellan mig och F som har varit och fortfarande är jobbig. Tyvärr.

Men framöver kommer det bli ändringar; det är dags för mig att lägga fokus på att må bra. Jag måste ta hand om mig och få lov att vara lite självisk. Under helgen som var så fattade jag och F ett gemensamt beslut – att gå isär från varandra. Ett blir två.

Anledningen till separationen rör barn. Jag vill skaffa barn men det vill inte F. Han har ju lilla A sen ett tidigare förhållande och känner att han inte vill ha fler barn nu. Kanske om några år. Men det räcker inte för mig att va ”tant Jenny”. Jag vill åxå bli mamma – en längtan som jag haft länge. En längtan som vuxit sig starkare och starkare den senaste tiden. Dels för att jag sett den kärlek som finns mellan F och lilla A; det längtar jag efter otroligt mycket. Dels för att jag känner mig fruktansvärt stressad; jag är 32 fyllda och blir inte yngre. Dessutom har jag min diabetes vilket kan verka negativt vid en graviditet samt att jag vill få se mina barn växa upp innan jag trillar av pinnen till följd av nån komplikation. Jag kan inte vänta i flera år till för att börja försöka bli gravid. Nej. Jag kan inte vänta på att F kanske vill skaffa fler barn om några år. Nej.

Därför kommer vi separera. Hur mycket jag än älskar honom så kan jag inte leva med nån som inte vill skaffa barn med mig. Det går inte. Och han i sin tur vill inte hindra mig från att skaffa barn, vilket han gör nu. Så på ett mycket vuxet sätt så har vi bestämt att vi går isär.

Detta har snurrat i mitt huvud i väldigt lång tid och har gjort mig både ledsen, stressad, uppgiven och bitter. Ledsen över att den person som jag älskar inte vill samma sak som mig, stressad över att åren går och att jag inte har några barn, uppgiven över att det är en omöjlig situation vi befinner oss i och bitter över att jag står och trampar och över att livet inte utvecklas så som jag vill. Att få barn är nästa naturliga steg för mig.

Allt detta; alla tankar, känslor och tårar påverkar mitt socker negativt i form av mer eller mindre konstant höga bs värden, samt att det resulterar i nässelutslag ett par gånger i veckan som är fruktansvärt påfrestande. Jag kan inte ha det så här. Det är ohållbart. Jag måste få må så bra jag kan.

Min diabetesdiagnos har förändrat mitt liv. Totalt. Jag är inte samma människa nu som innan. Jag har inte samma värderingar nu som innan. Jag träffade F innan min diagnos och då var tanken på barn inte lika stor även om den fanns där. Men då låg fokus mest på jobb. Diagnosen har fått mig att värdera saker och ting annorlunda. Livet är skört. Livet kan ta slut snabbt och när som helst. Längtan efter en egen liten familj har blivit enorm sista året. Det enda jag tänker på. Att jag vill ha barn. Jag kan inte hjälpa att jag helt plötsligt känner så. Det bara är så.

Att i den situationen leva med nån som inte kan ge mig det jag allra mest vill ha funkar inte. En enkel ekvation; ett blir två.

Annonser

Äntligen..!

Vilken dag jag haft rent blodsockermässigt idag 🙂 jag kommer knappt ihåg sist min sockerkurva såg ut på detta sätt:

image

Helt galet bra ju 😀 Dock kan man ju undra varför jag legat så perfekt idag av alla dagar… kan knappt glädjas av dessa värden längre då det snarare är i undantagsfall det ser ut så här nu för tiden – jag blir bara misstänksam. Hmm.

Kan inte påstå att jag gjort nåt annorlunda idag varken med mat, insulin eller stress jämfört med de senaste månaderna. Ändå har sockret legat perfekt. Skumt.

Kanske kan det bero på att jag lättat mitt hjärta när det gäller en viss sak… en sak som tyngt mig länge. Alldeles för länge… En sak som påverkat mig negativt under en lång period på hemmaplan som skavt i både hjärta och hjärna och som givetvis gett mig en inre stress som påverkar sockret negativt. Själva situationen är absolut inte löst än men jag har iaf pratat av mig med min sambo om vissa tankar och känslor mellan oss som inte är positiva. Saker som jag inser måste få ett slut då jag tar mer stryk än jag vill erkänna för mig själv.

Livet är inte lätt. Och med en diabetes på det så blir det än mer jobbigt. Men förhoppningsvis går jag ur denna situation med hälsan i behåll. Det är det viktiga. Hjärtat får man reparera efter hand. Jag måste se till att må bra. Först då kan jag få kontroll över mitt socker igen. Hoppas jag.

Jag i ett nötskal…

Jag såg en text som en väns vän på Facebook la upp på sitt flöde för ett par veckor sedan och som på nåt sätt kändes ”talande” till mig:

image

Först när jag läste texten så tänkte jag ”att det här var jag i ett nötskal för typ två år sedan” – som när jag lämnade min dåvarande sambo, som när jag fick typ 1 diagnosen, som när jag blev uppsagd, som när jag fick ett psykbryt och fick knapra piller för att jag mådde skit… Mitt motto var då, precis som under hela min uppväxt, att ensam är stark. Varför bekymra nån annan med mina problem..? Att visa sig svag inför nån annan är inte att va stark. Eller..?

I samma veva som jag hamna i en depression så fick jag ”hjälp” genom samtal med en kurator – och hon fick mig att inse att ensam faktiskt inte är särskilt stark. Att man måste få visa sig svag när man faktiskt behöver det.

Och jag vill tro att jag tog till mig det kuratorn ”lärde mig” – jag gjorde det då iaf. Men nu när jag läste texten ovan så undrar jag om jag verkligen gjorde det…

Jag tänker inte gå in mer på vad jag menar med detta, då det är jobbigt… kanske skriver jag av mig mina tankar vid ett senare tillfälle här på bloggen. Det kanske jag hade behövt. Det handlar egentligen inte om diabetesen, men diabetesen påverkar det hela… precis som det påverkar allt annat i mitt liv.

Det jag ville förmedla med detta inlägg var att jag blev lite rädd när jag läste texten, för jag insåg att jag fortfarande håller en massa skit inom mig. Jag går runt med en längtan, massa tankar och funderingar som snurrar i huvudet som jag överanalyserar och som får mig att må fruktansvärt dålig till och från. Eller ganska ofta till och med. Och det går liksom inte släppa alla funderingar då det är min tillvaro och mitt liv det handlar om.

Kort sagt; jag fick en tankeställare när jag läste denna text och jag grubblar massor på detta.