Tandhälsa och diabetes

Att gå till tandläkaren är det väl många som har problem med – oavsett om man är diabetiker eller inte. Har man tandläkarskräck så har man. Jag är precis tvärt om; jag blir alltid sjukt avkopplad när jag ligger i tandläkarstolen och får tänderna ompysslade. Vid ett flertal tillfällen har jag slumrat till och tandläkaren har petat på mig och frågat om jag är okej. Kanske inte så vanligt, men sån är jag. Och det är märkligt, för jag har haft många hål i tänderna genom tiderna i vuxen ålder, jag har rotfyllt, dragit ut och fått titanskruv. Jag borde med andra ord inte tycka att det är särskilt behagligt att besöka tandläkaren.

Sen så hände något. Jag blev med typ 1 diabetes vid 29 års ålder. Det är fem år sedan och sen dess har jag inte haft ett hål. Den slutsatsen jag har dragit är att min tandhälsa har blivit på topp då jag i princip slutade med kolhydrater och socker när jag fick min diagnos. Skönt att man kan identifiera iallafall en bra sak med att få diabetes 😉

Men frågan är ju hur länge den teorin håller? Jag har både hört och läst om att diabetiker löper extra stor risk till dålig tandhälsa, och då menar jag främst tandlossning. Det verkar inte finnas nåt exakt svar på varför så är fallet men det är ju inte särskilt svårt att lista upp ett par orsaker som jag anar kan vara en bakomliggande faktor:

  • Tandlossning uppkommer på grund av plack som kan leda till inflammation i tandköttet runt tanden. Diabetiker har en nedsatt funktion när det gäller att läka sår vilket borde innebära att vi sämre klarar av att ta hand om en tandköttsinflammation, och därmed är det lättare för oss att få tandlossning.
  • En diabetiker löper högre risk än andra att skada de små, fina blodkärlen som bland annat finns runt tanden. Då bör ju blodtillförseln till tandköttet minska och det i sin tur bör väl begränsa cellerna i tandköttet att ”rehabilitera sig”, alltså att det blir svårare att läka en infektion och då trivs plack utmärkt.
  • Då diabetes är en autoimmun sjukdom så påstår vissa att vårt immunsystem inte fungerar riktigt som hos en frisk person, och det i sin tur måste ju nästan öka chansen för tandlossning.
  • Och givetvis måste ju en ”dålig” blodsockerkontroll (jag vet att det är svårt 😦 ) spela roll:
    • Går man omkring med för högt blodsocker så vet vi alla att vi blir extremt törstiga; alltså att salivutlösningen minskar och det påverkar såklart PH-värdet i munnen vilket i sin tur påverkar och kan froda placken som leder till tandlossning i slutändan.
    • Och vid låga blodsockervärden tvingas vi äta en massa sötsaker. Och av det är det ingen tvekan av att plack mår bra av.

Vad mer kan tänkas påverka munhygienen vid diabetes? Säkert massa saker.

Jag besökte tandläkaren i mitten på förra veckan och jag fick tumme upp; inga hål, relativt lite tandsten och plack. Så låta bli kolhydrater och socker funkar säkerligen. Men givetvis borsta tänderna två gånger om dagen, använda tandtråd efter matintag och även skölja med flour minst en gång om dagen. Tråkiga saker, men helt klart värt det. Sen vet jag åxå att vid min tand som jag har rotfyllt och vid min titanskruv så har jag begynnande tandlossning 😦 Enligt tandläkaren beror det inte på att jag inte sköter munhygienen utan snarare på att det extra lätt fastnar mat där och således trivs placken utmärkt där. Så vem vet; kanske kommer även jag i framtiden bli en av alla diabetiker i statistiken om att diabetiker över lag har sämre tandhälsa.

Hur har ni det med tänderna – är det mycket problem? Eller märker ni ingen större skillnad som diabetiker?

Annonser

Mer jobb

Då har jag gjort min sista arbetsdag på 50%.

I fem veckor har jag jobbat halvtid och det har fungerat bra tycker jag; tiden fyra timmar per dag har varit lagom och arbetsmängden har varit helt okej. Men det är ju kul att jobba så jag vill jobba mer. Och jag tror att det ska fungera. Hoppas jag. Jag vill testa iaf 🙂

Därför bad jag min sjukskrivande läkare om att förlänga min sjukskrivning men i mindre omfattning – så nu är jag alltså sjukskriven med 25% till och med 31 augusti.

Från och med i morgon kommer jag arbeta sex timmar per dag, mellan 08:00 – 14:30 (inklusive 30 minuters lunch). Även om arbetstiden ökar med två timmar per dag så blir det ändå ”kort-dagar” med mina arbetsmått räknade. Men lite nervös är jag. Det har som sagt gått bra att arbeta halvtid en period nu; min energi har räckt till att utföra mitt arbete, men väl hemma så slår tröttheten till och jag är som en zombie de flesta eftermiddagarna 😦 Oftast sover jag 1-2 timmar på eftermiddagarna och stensomnar sedan vid 21:30-tiden på kvällarna. Så den jobbiga tröttheten finns fortfarande där och när den ska försvinna har jag ingen aning om. Jag vet bara att jag är trött på att vara trött.

Om lösningen är att arbeta i större omfattning är väl tveksamt, men jag vill ändå ge det en chans. Den närmsta perioden är ändå lite lugnare – två veckors jobb på 75%, sommarsemester på tre veckor, sju veckors jobb till och sen en solsemester 🙂 Planen är att jobba 75% ett längre tag framöver, så heltid är inte aktuellt på ett bra tag. Och blir det för mycket med 75% så får jag väl helt enkelt gå ner på 50% igen.

Hälsan kommer först ❤

Då kom dagen…

…då jag inte orkade mer 😦

Som ni vet så mår jag inte bra – det har nog framgått ganska tydligt här på bloggen. Och nu orkar jag inte kämpa mer. Eller jo det gör jag; jag kommer aldrig ge upp. Det kan jag inte med tanke på att min typ 1 diabetes kommer finnas vid min sida resten av livet. Men jag fixar för tillfället inte att göra lika mycket som jag brukar göra. Jag fungerar inte helt just nu – diabetesen, stress, tankar, känslor, ohälsa m.m. har tagit över och det har blivit för mycket. Jag är trött. Helt galet trött. Helt slut både i kropp och själ.

20161127_154405Från och med idag är jag därför sjukskriven. Delvis. Diabetesläkaren ville sjukskriva mig på halvtid, 50% ett tag framöver. Det kändes dock som för mycket så jag fick igenom att bli sjukskriven med 25% året ut. Så nu har jag två timmar extra per dag på mig för att reda ut alla tankar i mitt huvud. Jag måste hitta tillbaks till mig själv igen. Till min hjälp har jag mina fina kurator som jag pratade mycket med när jag fick min diagnos; jag är tacksam för att jag få träffa henne igen. Jag behöver det. Prata. Alla mina tankar gör mig galen. Jag träffade kuratorn första gången i förra veckan redan, och ska gå hos henne en gång i veckan så länge det behövs. Och hon får hjälpa mig att avgöra efter hand om det räcker med 25%-ig sjukskrivning. Förmodligen hade jag behövt 50% med tanke på hur jag mår. Men vi får se hur det går. En sak i taget.

Det känns både bra och mindre bra att inte jobba fullt. Jag ogillar att vara i så dåligt skick att jag inte orkar/klarar av att fullgöra mitt jobb till hundra procent – det är ett misslyckande i mitt huvud; något som stressar mig. Samtidigt känns det så fruktansvärt skönt att veta att dagarna inte blir så långa för den senaste tiden har jag varit gråtfärdig när jag slutat jobbet; helt jävla slut har jag varit 😦

Så nu har jag gjort min första 6-timmarsdag på jobbet. Fler lär det bli som sagt. Kan inte påstå att jag känner mig mindre trött nu när jag väl är hemma efter dagen. Snarare tröttare och mer stressad än vanligt då jag helt plötsligt har två timmar mindre på mig att utföra mitt jobb. Men det ska väl bli väl – jag måste inse att hälsan absolut går före att göra ett bra jobb. Det är trots allt ”bara ett jobb” även om mitt jobb betyder väldigt mycket för mig. Jag ska släppa pennan, stänga av datorerna och gå hem efter sex timmar. Inte jobba en minut mer.

Kämpa på ❤

Bita ihop eller bryta ihop

Nu är det ganska exakt en vecka sedan jag publicerade något här på bloggen. Och det beror helt enkelt på att jag har inte orkat. Jag har haft fullt sjå med att orka med mig själv och sockret kan jag lova 😦

Förra veckan var katastrofal rent sockermässigt; jag hade inte en enda dag som jag var nöjd med. Sockret låg alldeles för högt hela tiden – och som vanligt helt utan anledning 😦 jag har ingen förklaring till varför det såg ut så här:

Jag åt mina kolhydrater och tryckte i mig bra mycket större doser insulin än normalt (vad det nu är…) och ändå låg jag stabilt för högt i princip hela tiden. Förutom när jag sovit; för då verkar sockret gå nedåt. Kanske är det jag ska göra hela tiden – sova?

Jag blir snart heltokig. Jag förstår verkligen inte varför sockret knasar ur så här ibland? (läs allt för ofta). Jag gör precis allt jag kan och lite till; jag kolhydratsräknar, beräknar insulinkvoter, skriver matdagbok, duttar med insulin och korrigerar (utan verkan som ni ser), äter varannan timme, ställer klockan på nätterna för att trycka i mig mer snabbverkande m.m. Jag tänker konstant på mitt socker och tar täta sockerkollar just för att ha kollen. Men det har jag tydligen inte ändå?

Jag ger fasen upp snart 😦 Kan lika gärna strunta i allt ovan och bara äta vad jag vill när jag vill och hur jag vill. Det spelar ju ingen roll ändå. Det blir bara skit. Även fast jag lägger sjukt mycket tid på att ha ett bra socker. Fruktansvärt otacksamt är vad det är.

Det värsta är att allt det här börjar gå ut över både privatliv och jobb; jag lägger så mycket energi och tankekraft på diabetesen att jag inte orkar engagera mig till hundra procent på övriga saker – jag är helt slutkörd och det stressar mig nåt enormt. Och det kan man ju räkna ut med röven att det påverkar sockret negativt; att jag är konstant oroad och stressad över sockret gör att det blir ännu högre, det höga sockret stressar mig ännu mer och jag får svårt att fokusera på jobbet och har svårt att få saker gjorda. Ingen hit direkt.

Jag bröt ihop under torsdag förmiddag på jobbet förra veckan; tårarna rann säkert 5-6 gånger under de få timmar som jag var på kontoret innan jag gav upp och åkte hem. Totalt slutkörd så däckade jag i soffan här hemma och sov ett par timmar. Dagen därpå, på fredagen, gjorde jag bara en halvdag åxå; när klockan slog 14 så var jag gråtfärdig och tog helg några timmar tidigare. Och helgen har jag spenderat hemma utan att göra egentligen nånting; bara sovit en massa. Ändå är jag aptrött 😦

Jag talade faktiskt med min diabetessjuksköterska om detta och han vet ju hur jag är; att jag vill ha koll på saker och ting. Han menar på att jag kanske har blivit lite för ”manisk” med sockret, att jag ska släppa kollen lite och låta det bli som det blir. Men jag kan inte – jag vet inte hur jag ska göra? Jag har insett detta själv; jag är medveten om att jag kollar sockret ofta, korrigerar hit och dit samt lägger åt helvete för mycket tankekraft på diabetesen. Men jag kan inte låta bli; jag vill ligga bra så jag får leva ett långt och förhoppningsvis friskt liv. Det hela har eskalerat sedan jag separerade från sambon tidigare i somras; det är väl kanske så att jag känner att kontrollbehovet är större nu när jag bor själv – det är ju liksom ingen som kommer och räddar mig om jag blir för låg och inte kan ta hand om mig själv. Det skrämmer mig. Men å andra sidan är jag så jäkla uppstressad nu för tiden och sockret ligger så högt så chansen att jag skulle ramla ihop av för lågt socker finns egentligen inte på kartan.

Nä. Just nu är jag fruktansvärt trött på allt som har med diabetesen att göra. Men tyvärr kan jag inte slippa den.

Underbart är kort

Ja så är det faktiskt. Tyvärr 😦 Igår, och de senaste dagarna har det varit ett par lugna dagar med jämt och fint socker för mig. Men det klart att det inte skulle hålla länge. Det kunde jag ju räknat ut med röven…

Jag har i några dagar haft ont till och från på höger sida av ryggraden, i höjd med midjan. Eftersom jag har problem med ryggen så har jag förknippat den här smärtan med att jag förmodligen sträckt till ryggen. Inget ovanligt för mig. Under arbetstid igår så blev smärtan mer intensiv på högersidan, så jag var tvungen att ta en värktablett vilket dämpande det värsta onda. Väl hemma från jobbet hade nog värktabletten slutat verka för då gjorde det fantastiskt ont igen. Under kvällen eskalerade smärtan och jag hade då även ont på vänster sida åxå. Framåt 20-tiden hade jag såpass ont att varje andetag var jobbigt; jag kunde knappt röra mig. Började må illa av smärtan och fick hög feber pang bom dessutom. Jag insåg ganska snabbt att det inte alls var ryggen som krånglade – när jag tryckte lätt med händerna vid sidan av ryggraden, ungefär i höjd med brösten men bak på ryggen blev jag yr och knäsvag av det onda.

screenshot_2016-09-28-10-36-11Ringde sjukvårdsupplysningen och precis som jag misstänkte så trodde även den damen att det var njurarna som ömmade. På grund av febern så var det bara att åka upp till akuten för bedömning.

Så runt 22-tiden befann jag mig på akuten och fick träffa en läkare ca 30 minuter senare. Blev klämd och känd på, fick tempen tagen, samt lämnade både kisse- och blodprover. Därefter fick jag ett rum och fick vänta på provsvaren. Och vänta gjorde jag 😦 först runt 02 kom läkaren med svaret – jag har fått njurbäckeninflammation som även letat sig ner i urinblåsan då de hittade lite bakterier där.

Så nu är jag satt på penicillin en vecka, smärtstillande och vila för att få ner febern.

Varför jag fått njurbäckeninflammation är lite oklart. Jag har aldrig haft det förr. Läkaren sa att det eventuellt kan finnas ett samband med att jag gått med högt socker och ketoner i blodet en längre tid; organen tar stryk och det kan vara så att mina njurar inte har skyddats av mitt immunförsvar tillräckligt. Därav inflammationen.

screenshot_2016-09-28-10-13-16Nu är klockan 10:30 förmiddagen efter akut-besöket och jag känner mig halvt död. Var inte hemma förrän vid 03 och kom i säng vid 04. Haft ont så har inte sovit särskilt bra, plus att klockan ringde vid 06 för att ta mitt långtidsverkande insulin. Somnade om en stund sen, men har väl sovit sisådär en 3 timmar effektivt i natt. Ont i njurarna har jag och värken känns oavsett om jag sitter, står, ligger eller går. Mosig i huvudet av febern och sömnbrist, samt att mitt blodsocker givetvis ligger alldeles för högt på grund av inflammationen, och det höga sockret som jag haft sen midnatt har gett mig en mysig huvudvärk.

Jag älskar mitt liv just nu 😦

Det får fan räcka nu. Jag vill bara få må bra. Sista tiden har varit värdelös; separation, högt socker, diskbråck, insulinresistens med ketoner i blodet och nu detta. Min mentala styrka just nu är verkligen inte på topp kan jag lova – jag vill bara krypa ner i fosterställning, dra täcket över huvudet och va nån annanstans.

Byte av långtidsverkande

Som jag skrev tidigare har jag haft problem med stora morgonrekyler – den så kallade gryningseffekten. Nångång varje morgon från cirka klockan 03:30 så börjar mitt socker stiga nåt enormt och när jag väl vaknar ligger sockret åt helskotta för högt. Mitt socker kan ligga på runt 7-8 nattetid för att sen stiga upp till 15 när jag vaknar vid 06 😦

Så här extrema morgonvärden har jag haft en längre period och det har säkert att göra med att mitt socker har ballat ur fullständigt. Gryningseffekten har de flesta diabetiker ”problem” med då det är en naturlig grej; när man vaknar till liv på morgonkvisten och inte sover så djupt så kickar kroppens hormoner igång och vill att man ska vakna. Resultatet blir ett högt socker. Och visst, jag köper att man får leva med det – men inte att sockret ska dubblas från 7 till 15 😦 Så har det inte alltid varit för mig. I ”normala fall” stiger jag ca 2-3 enheter i socker på morgonen, vilket är helt okej. Men så här har det sett ut senaste tiden:

screenshot_2016-09-06-12-54-16Bra värden under natten när jag sover som bäst och sen en rekyl som heter duga 😦 Att börja dagen på detta vis är inte alls optimalt; oftast huvudvärk delux och givetvis känns det hopplöst att börja dagen med kassa värden. Man blir inte direkt motiverad. Och sen tar det flera timmar att komma ner på normala värden igen.

Denna kurva är från 5:e september, dvs från i måndags. I onsdags bestämde min diabetessköterska att det inte får fortsätta så här och därmed fick jag byta långtidsverkande insulin från Levemir till Tresiba. Så i onsdags morse tog jag min första dos Tresiba. Hela 23 enheter på en och samma gång. Levemiren som jag haft hittills har jag delat upp på två doser; en på morgonen och en på kvällen. Men Tresiban har längre verkningseffekt så den ska bara tas en gång per dygn. Det är smidigt, men blir lite meckigt vid ett byte.

Jag var lite orolig för hur jag skulle påverkas av detta byte; var rädd för att bli låg eller hög för det går ju aldrig veta exakt vilken dos man ska ta – inget insulin är det andra likt. Men som ni ser så verkar det ha gått rätt bra. Så här ser mina mornar ut nu, några dagar efter bytet:

screenshot_2016-09-10-07-18-35Rekylen finns kvar, men inte alls lika markant.

Jag är medveten om att mitt socker inte är nåt ”jämt streck” ännu – jag kämpar för fullt med att få ner det, tro mig. Men det är ändå bättre nu jämfört med för några dagar sedan. Allt tar sån tid; jag stoppar i mig kolhydrater och doserar insulin där efter. Det korttidsverkande insulinet biter bättre och bättre så jag hoppas på att snart vara nere på, förhoppningsvis, bara gröna värden i diagrammet.

Det nya långtidsverkande insulinet som jag nu tar 23 enheter av, har en inkörningstid på ca 4-5 dagar. Alltså att det verkar fullt ut först efter denna tid. Jag började med Tresiban i onsdags vilket innebär att jag först på söndag ser mer exakt om dosen är rätt eller inte. Som det verkar just nu kommer jag behöva justera dosen uppåt då jag, som ni ser, fortfarande ligger lite för högt under dagarna trots att jag trycker i mig massa korttidsverkande.

Målet just nu är att minimera morgonrekylen till att stiga max 1-2 enheter när jag vaknar samt att ligga bra i socker dagtid; som det är just nu så stiger mitt socker uppåt så fort det korttidsverkande går ur kroppen och det tyder på att den långtidsverkande dosen är för liten. Så söndag morgon kommer jag öka Tresiban från 23 E till 24 E.

Alltså de här dagarna som jag varit hemma har varit en enda röra av tankar. Visst, jag har inte gjort så mycket; bara varit hemma och smågrejat, vilat, bloggat, jobbat lite hemifrån osv. Men känns som jag skulle behöva ett par veckors semester nu 😛

Ni som anser att diabetes bara är att ”låta bli socker och ta en spruta”ni ska bara hålla käften. Hade jag inte fått hjälp med mitt socker och mina ketoner för några dagar sedan hade jag förmodligen inte levt nu.

Övervakad

De närmsta dagarna lär jag behöva en hel del hjälp med mitt socker; det lär hoppa upp och ner med tanke på att jag nu är igång med att stoppa i mig kolhydrater, ökar på mitt korttidsverkande och minskar mitt långtidsverkande insulin. Allt för att få bort de jäkla ketonerna ur blodet som i morse låg på 1.1 😦

Jag måste erkänna att jag är nervös för kommande dagar 😦 nervös för hur jag kommer må. Har ju förstått att det inte lär bli några roliga dagar. Därför känns det jätteskönt att jag snart är under bevakning.

Nu på morgonen har jag precis applicerat en ny sensor för blodsockermätning, laddat ner appen LibreLink på mobilen och skaffat ett konto på Diasend. Så snart är jag, mitt socker och mitt mående uppladdade på nätet 😉

Det är faktiskt skitbra – jag scannar min senosor via appen LibreLink där alla värden sparas och där jag får knappa in insulindoser och kolhydratsintag kontinuerligt. Appen är kopplad till Diasend (program på nätet för blodsockerbevakning), så allt jag registrerar i appen förs automatiskt över till nätet och den datan har min diabetessköterska tillgång till.

Så om dryga halvtimmen kommer min diassk kunna hjälpa mig att ha koll på mig, mitt socker och hur jag mår. Jäkligt bra grejer enligt mig. Vet inte hur mycket det kommer hjälpa mig men det känns lite tryggare att han vet vad som pågår för det är ju inte alltid så lätt att förklara hur man mår i sin diabetes.