Kuratorbesök nr 2

Som jag berättade förra veckan så har jag börjat gå till min gamla kurator igen – hon som jag gick hos X antal gånger då jag debuterade som typ 1 diabetiker för tre år sedan. Jag måste erkänna att det är med blandade känslor som jag går dit; det är både jobbigt och skönt på samma gång. Jobbigt för att det river upp en massa tankar och känslor, och skönt för att jag vet att jag behöver prata med någon utomstående om mitt mående.

Jag har bokat upp ett samtal i veckan några veckor framöver. Fram till jul. Och som det känns nu så lär det bli fler besök än så. Det får ta sin tid.

När jag var där sist (mitt andra besök denna omgång) så pratade vi mycket om mina höga krav på mig själv – något som var uppe för samtal förra omgången jag talade med henne åxå. Att ha krav på sig själv är bra; bra på så sätt att man oftast kommer dit man vill, det hjälper en att nå sina mål. Kruxet för mig är att jag har alldeles för höga krav på mig själv. Det vet jag redan sen innan. Och det har gått helt över styr senaste tiden 😦

Som människa är jag en sådan som vill känna att jag har koll på precis allting. Allt bör vara uppstyrt, planerat och genomtänkt innan jag utför något. Det spelar ingen roll om det är jobb eller en vardaglig syssla det handlar om. Jag är inte spontan för fem öre och har aldrig varit det heller. Något jag förmodligen behöver öva på är att släppa loss lite, minska kontrollen och ta dagen som den kommer. Men det är svårt 😦

I och med min diabetes och att jag inte får nån riktig koll på mina sockervärden så har det förmodligen gjort att jag har känt mig ”tvungen” att ha stenkoll på allt annat precis hela tiden. Jag försöker nog väga upp att sockret inte gör som jag vill genom att planera allt annat in i minsta detalj. Min vardag består enbart av en massa måsten.

Det var något som vi pratade mycket om sist. Allt jag måste göra hela tiden. Att jag känner att all min vakna tid går åt till alla måsten. Kuratorn ifrågasatta detta och menade på att jag ska släppa på alla måsten och göra saker som jag behöver istället. Jaha? Behöver är inget ord som jag använder särskilt mycket, utan det är ”jag måste göra det” och ”sen måste jag göra det där” osv. Ett ord som har kommit att bli oerhört negativt laddat för mig och som jag förknippar med stress.

Kuratorn menar på att ”jag behöver laga mat” och ”jag behöver dammsuga”. Så ser inte jag det. För mig är det ett ”måste” att t.ex. laga mat och köra en sväng med dammsugaren; jag måste ju ha matlåda med mig till jobbet och jag måste försöka hålla det rent och snyggt här hemma.

Som jag har det nu så går som sagt all min vakna tid på dygnet åt till alla ”måsten”. Gå upp på morgonen, ha koll på sockret, jobba, handla, laga mat, duscha, greja med föreningen, bloggen, betala räkningar, städa osv. Alla mina vardagsbestyr har blivit äckliga ”måsten”. Jag som egentligen gillar vardagen :/ Nu känns allt bara helt övermäktigt. För att ens få något gjort måste jag skriva listor på allt jag gör. Finns det inte nedskrivet har jag svårt att sålla tankarna och jag har inte tillräckligt med koll på allt som ska göras. Bekräftelse på att jag är duktig får jag när jag (förhoppningsvis) gjort en sak på listan och kan stryka över vad jag är klar med.

En anledning till att mina bestyr i livet just nu enbart består av ”måsten” är att jag har prioriterat bort allt som jag faktiskt behöver. Jag har valt bort sådant som jag ”behöver” göra framför sådant som jag ”måste” göra. Det är en rangordning jag på nåt sätt skapat i mitt huvud. När alla ”måsten” för dagen är gjorda finns varken tid eller ork för vad jag ”behöver”. Sorgligt men sant 😦

En sak som stressar mig sjukt mycket är att jag känner att jag knappt klarar av vardagen. Jag mår fruktansvärt dåligt över att jag ”precis” klarar av 75% på jobbet och sen vardagsbestyren. Sen är jag helt död. Och för att ens orka med vardagsbestyren efter jobbet så måste (eller behöver..?) jag sova en stund. Annars går det inte. Jag känner mig skitkass, dålig och liten över att jag inte klarar av allt som en ”normal” människa gör – alltså göra andra saker förutom jobba och vardagsbestyren; t.ex. träna, umgås och hitta på roliga saker. Sånt gör inte jag längre. Jag anser inte att tid eller ork finns till det. Så det är sådana saker som jag helt enkelt prioriterar bort (läs ”mina behov”) – istället går all ork till ”mina måsten”.

Jag har egentligen mått ganska dåligt en längre period – det är dock nu sista tiden det har eskalerat så pass till att jag känner mig så sönderstressad att jag inte klarar av att prioritera vad som måste göras; jag blir helt nollad i huvudet, kan inte tänka, jag bryter ihop, får hjärtklappning, hyperventilerar och tårarna rinner.Det här ger givetvis ett enormt adrenalinpåslag i kroppen vilket resulterar i att sockret stiger. Det höga sockret gör mig ännu mer stressad och så mår jag dåligt över det. Ond cirkel som jag för tillfället inte vet hur jag ska få bukt med.

Det här är inte normalt och totalt knäckande för mig som brukar ha koll på läget.

Annonser

Då kom dagen…

…då jag inte orkade mer 😦

Som ni vet så mår jag inte bra – det har nog framgått ganska tydligt här på bloggen. Och nu orkar jag inte kämpa mer. Eller jo det gör jag; jag kommer aldrig ge upp. Det kan jag inte med tanke på att min typ 1 diabetes kommer finnas vid min sida resten av livet. Men jag fixar för tillfället inte att göra lika mycket som jag brukar göra. Jag fungerar inte helt just nu – diabetesen, stress, tankar, känslor, ohälsa m.m. har tagit över och det har blivit för mycket. Jag är trött. Helt galet trött. Helt slut både i kropp och själ.

20161127_154405Från och med idag är jag därför sjukskriven. Delvis. Diabetesläkaren ville sjukskriva mig på halvtid, 50% ett tag framöver. Det kändes dock som för mycket så jag fick igenom att bli sjukskriven med 25% året ut. Så nu har jag två timmar extra per dag på mig för att reda ut alla tankar i mitt huvud. Jag måste hitta tillbaks till mig själv igen. Till min hjälp har jag mina fina kurator som jag pratade mycket med när jag fick min diagnos; jag är tacksam för att jag få träffa henne igen. Jag behöver det. Prata. Alla mina tankar gör mig galen. Jag träffade kuratorn första gången i förra veckan redan, och ska gå hos henne en gång i veckan så länge det behövs. Och hon får hjälpa mig att avgöra efter hand om det räcker med 25%-ig sjukskrivning. Förmodligen hade jag behövt 50% med tanke på hur jag mår. Men vi får se hur det går. En sak i taget.

Det känns både bra och mindre bra att inte jobba fullt. Jag ogillar att vara i så dåligt skick att jag inte orkar/klarar av att fullgöra mitt jobb till hundra procent – det är ett misslyckande i mitt huvud; något som stressar mig. Samtidigt känns det så fruktansvärt skönt att veta att dagarna inte blir så långa för den senaste tiden har jag varit gråtfärdig när jag slutat jobbet; helt jävla slut har jag varit 😦

Så nu har jag gjort min första 6-timmarsdag på jobbet. Fler lär det bli som sagt. Kan inte påstå att jag känner mig mindre trött nu när jag väl är hemma efter dagen. Snarare tröttare och mer stressad än vanligt då jag helt plötsligt har två timmar mindre på mig att utföra mitt jobb. Men det ska väl bli väl – jag måste inse att hälsan absolut går före att göra ett bra jobb. Det är trots allt ”bara ett jobb” även om mitt jobb betyder väldigt mycket för mig. Jag ska släppa pennan, stänga av datorerna och gå hem efter sex timmar. Inte jobba en minut mer.

Kämpa på ❤

Sista kuratorbesöket

Förra veckan var jag hos min kurator för sista gången. Givetvis är jag välkommen dit om jag känner att jag behöver prata av mig framöver, men det var sista bokade/planerade besöket.

Det var med lite blandade känslor som jag sa tack och hej till henne :/ På ett sätt ganska ”skönt” att inte behöva gå dit och vräka ur mig en massa jobbiga saker; det är ju ett tecken på att jag faktiskt mår bättre och är mer stabil. Jag känner inte att jag har behovet av att gå dit på regelbunden basis längre. Men samtidigt kändes det lite olustigt för hon har varit en trygghet på något sätt. Mina besök hos henne har varit en fast punkt i almanackan. En dag med jämna mellanrum där jag kunnat ösa ur mig precis vad jag känt för. Och det har jag behövt.

Vi talade om lite allt möjligt förra veckan; hur jag förhåller mig till diabetesen och att jag inte har något jobb, hur jag mår, hur jag tror framtiden kommer att bli osv. Vi gick inte ner på djupet inom något ämne som vi vanligtvis brukar göra. Trots detta började mina tårar att rinna efter ungefär halva samtalet 😦

Även fast jag mer eller mindre börjat gråta vid varje samtal hos kuratorn så blir jag fortfarande lika förvånad över att jag faktiskt gör det. Jag gråter ju inte offentligt… Allt småprat om diverse saker och den sammanfattning som kuratorn gjorde om den ”jobbiga tid” som jag nu arbetar med för att lägga bakom mig, gjorde att jag blev helt matt när jag insåg hur mycket jag gått igenom och varit med om det senaste året, både negativa och positiva saker. Det blev lite för mycket på en gång och då kom tårarna.

Det kändes bra när jag gick därifrån. Det går inte jämföra mitt mentala tillstånd idag med hur jag mådde för 4-5 månader sedan. Nu är det faktiskt svårt att förstå hur dåligt jag mådde… Att inse hur mycket jag har förändrats sedan i november förra året är en ganska fin tanke. För det är förändring till det bättre som skett. Både när det gäller att ta hand om mig själv, våga öppna upp mig, stanna upp och känna efter, tänka mer på mig själv. Äntligen är jag på väg att börja leva igen.

Besök 8, 9 & 10 hos kuratorn

Jag har varit fruktansvärt dålig på att skriva om mina kuratorbesök. Jag tror att det beror på dels mycket personliga och privata saker som diskuteras, samt att när jag väl är hos kuratorn så babblar jag på rätt mycket och efteråt känner jag mig liksom ”tom/tömd” på nåt konstigt sätt, så det är lite svårt att faktiskt komma ihåg, eller rättare sagt sammanfatta samtalen.

Det blir lite småflummigt emellanåt också. Det är mycket snack om att jag ska tänka si och jag ska tänka så för att generera den känslan, den tanken eller det humöret. Det är liksom inga konkreta förslag och lösningar man får av en kurator utan det är på en djupare nivå där allt egentligen handlar om att hitta sig själv och lära känna sig själv. Ni ser, till och med jag börjar bli flummig…

Jag gillar i alla fall min kurator. Hon är lugn, sansad, vettig och lite smårolig ibland. Hon känns trygg och det är viktigt. Igår var jag och träffade henne igen. Mitt tionde besök hos henne. Det känns inte alls lika jobbigt att gå dit längre som det gjorde i början. Då fick jag nästan ångest innan jag gick in på hennes kontor :/ Nu känner jag egentligen inget särskilt innan jag besöker henne, bara en lättnadskänsla när jag går där ifrån. Och det är väl så det ska vara antar jag.

Jag tänker inte berätta så mycket mer om vad vi pratade om denna gång heller. Jag kan avslöja att  mycket handlar om min arbetssituation, min inre stress över att jag faktiskt är uppsagd och är arbetslös lagom till påsk.

Nästa gång jag ska till kuratorn blir strax efter påsk. När arbetslösheten är ett faktum…

Besök 6 & 7 hos kuratorn

Jag har hunnit med både ett och två besök hos min kurator sedan jag skrev om det sist. Anledningen till att jag inte skrivit något om det är för att vi har talat om mycket privata saker som jag helt enkelt inte känner för att dela med mig om här. Jag vill ändå dela med mig lite om vad samtalen har handlat i stort om, för min egen skull så jag kan gå tillbaks och läsa vid behov.

Besök 6 kretsade kring ett ord. Ett ord som för mig är jobbigt. SVAGHET. Det är ett ord som jag aldrig har identifierat mig med, det känns främmande att prata om mig själv med detta ordet. Jag fick i läxa av min kurator att faktiskt tillåta mig att känna mig svag, det gör jag ju egentligen allt som oftast nu för tiden. Men det känns ändå tungt på nåt sätt att faktiskt tänka att alla känslor och mitt mående hör ihop med svaghet. Det känns som att det inte går ihop riktigt. Jag har funderat mycket på det här ordet sista veckorna, det känns inte riktigt lika främmande att använda ordet svaghet i samband med mig själv längre, även om det dock känns olustigt.

Andra ord som jag förknippar med svaghet är att vara BEHÖVANDE och OTILLRÄCKLIG. Svaghet för mig är att likställa med någon slags oförmåga. En oförmåga att uttrycka ett behov (vara behövande) och en oförmåga att utföra en handling (vara otillräcklig). Det låter förmodligen hur flummigt som helst för er som läser detta, men för mig förklarar dessa ord ganska mycket kring de känslor jag har inom mig. Kortfattat kan man säga att jag har någon slags rädsla, jag är helt enkelt RÄDD för att visa mig svag, vara behövande och otillräcklig. Det skrämmer mig något fruktansvärt och jag får en slags illamåendekänsla i kroppen när jag tänker på det.

Och det här med RÄDSLA var vad besök 7 hos kuratorn handlade om. En rädlsa för att i olika sammanhang, och naturligtvis i tidigare händelser i mitt liv, för att visa mig svag, uttrycka vad jag behöver och faktiskt agera därefter. Rädslan för att faktiskt visa vad jag känner har gjort att jag dragit mig undan och hållit alla känslor inom mig i stället. Och det där är typiskt mig.

Så här har jag hållit på i många år. Så många år jag faktiskt kan minnas. Hålla mina känslor inom mig. Gömma undan dem och ”skjuta undan” alla problem istället för att konfrontera och ta tag i dem. Den här RÄDSLAN jag har för att visa mig svag osv har på något sätt omvandlats till ILSKA inom mig. En ilska som legat och puttrat länge. Alldeles för länge. En ilska som jag inte har vetat hur jag ska få ur mig, har inte kunnat omvandla dessa känslor till ord utan behållt det inom mig. Detta har gjort mig frustrerad, jag har haft, och har fortfarande, en FRUSTRATION i kroppen som jag kan bli galen på rent ut sagt. Jag mår illa inombords, känner mig liten, är nära till tårar, vill slå på något, kasta något i väggen, bara skrika. Men jag kan inte. Jag får inte ur mig något.

Att gå omkring med en sådan frustration i kroppen leder till TRÖTTHET. En trötthet som är helt obeskrivlig. Inte sovtrött som man kan vara, utan bara trött. Utmattad. Håglös. Tom. En trötthet som gjort att jag ”gått in i väggen” som man så fint kallar det. En trötthet som gjort att jag fått min depression.

Alla de här orden: SVAGHET – BEHÖVANDE – OTILLRÄCKLIG – RÄDSLA – ILSKA – FRUSTRATION – TRÖTTHET är för mig negativt laddade. Det har de alltid varit. Det är inga ord som jag vill förknippa med mig själv. Men att ha pratat med kuratorn och att vi tillsammans har kommit fram till den här raddan med ord förklarar massor för mig. Det förklarar en hel del av varför jag har mått som jag gjort. Det jag behöver jobba på nu är att tillåta mig vara och känna alla de här känslorna. Det är lättare sagt än gjort ska jag tala om, och det lär ta sin tid. Men jag försöker att tänka på orden en stund varje dag för att helt enkelt vänja mig vid dem. Och någon gång längre fram så kanske, kanske jag erkänner att jag inte är så stark som jag vill vara.

Besök 5 hos kuratorn

Det blir täta besök hos kuratorn för tillfället. En gång i veckan vill hon träffa mig. Lite väl ofta kan jag tycka, men det är väl bra kanske. Än har jag inte varit där så många gånger men jag tror att det är bra att jag får ventilera så mycket som möjligt ju. Det ger säkert effekt längre fram om inte annat.

Jag var hos kuratorn härom dagen och släppte bomben om att jag nu även blivit uppsagd. Hon blev nog lite ställd för hon satt bara och tittade på mig en stund först innan hon frågade hur det känns. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på den frågan för ärligt talat så vet jag inte riktigt hur eller vad jag känner över hela situationen. Visst känns det jävligt surt att ha blivit uppsagd huxflux utan att ha en aning om det. Det är en stor stressfaktor att snart vara utan jobb och det gnager konstant i bakhuvudet. Det är inte riktigt vad jag behöver just nu, varken med tanke på mina bs-värden eller mitt psyke. MEN å andra sidan så kan jag nästan tycka att det är ”skönt” att det blivit som det blivit. Låter skumt kanske, vem vill bli uppsagd? Det vill jag inte egentligen såklart, men jag har haft tankar på att byta arbetsplats ganska länge för att jag inte har trivts riktigt av olika anledningar, men det har inte blivit av. Jag har inte orkat ta tag i jobbsökandet helt enkelt. Så kanske, kanske, kan det här vara den spark i röven jag behövde för att börja söka nya jobb. Det är så jag tänker. Försöker vara positiv. Fast det klart, det hade varit bra mycket roligare att få säga upp sig än att bli uppsagd…

Sen pratade vi lite om det här med att jag känner mig ”vilsen” i livet. Att jag inte längre har något större mål med vad jag vill framöver när det gäller vissa saker. Att det känns fruktansvärt jobbigt och frustrerande att inte ”veta” vart man är på väg. Jag har liksom alltid satt upp mål att jobba mot, både med skola, jobb och vardagen, men nu är det helt blankt på den fronten. Jag ser inte så mycket längre framåt än ett par dagar. Och det stressar mig. Att inte veta vad jag vill. Att vara oföretagsam. Usch.

Efter en stund kom vi in på ordet ”svaghet”. Kommer inte ihåg riktigt varför, men det var vad resterande samtal handlade om. Hon ville att jag skulle hitta ord inom mig som jag förknippar med just ordet svaghet. Jag blev helt ställd. Kom inte på någonting. Svaghet? Jag har aldrig sett mig själv som svag så jag kan inte riktigt relatera till det. Vad är svaghet för mig? Jag satt en bra stund och lurade på ett bra svar, men det enda jag kom fram till var att en svag person är någon som inte presterar på topp. Sen var det blankt. Det här tyckte kuratorn var intressant 😦 Det jag just sa, att någon som inte presterar på topp är svag, det sa hon med en gång att det har att göra med mina höga krav på mig själv. För mig är ordet ”svag” negativt betingat. Och det är fel att tänka så. Hon menar på att så länge man gör så gott man kan så är det tillräckligt. Ingen kan prestera på topp hela tiden. Hon tror att mina krav och förväntningar på mig själv har gjort att jag, delvis, har hamnat där jag är idag. I en depression.

Så min läxa är att tillåta mig själv att vara svag. Jag måste inte vara på topp tjugofyra timmar om dygnet. Det är rätt tufft för mig att tänka så. För mig har det alltid handlat om att satsa helhjärtat på det jag gör för stunden. Att bara göra tillräckligt, lagom, precis att det räcker: sån är inte jag. Jag har så gott som alltid fått igenom mina planer och det jag har velat. Jag har tjänat mina egna pengar när jag var yngre genom diverse extra jobb, jag har skaffat mig en bra utbildning och gått ut med höga betyg i alla år, jag har skaffat mig bra och relevanta arbeten inom min utbildning osv. Precis som det var planerat. Men ändå har inget blivit som jag trodde att det skulle bli. Det enda som mina höga krav har gett mig är en separation, diabetes, depression och en uppsägning. Tuffa fakta att inse.

Besök 4 hos kuratorn

Det är söndag idag. Jag har inte skrivit något på ett par dagar, men det har sina förklaringar. Tro mig. Mycket har hänt sen sist 😦

I onsdags så var jag i alla fall hos kuratorn och som vanligt var jag nervös och ganska omotiverad till att gå dit, men väl på plats så var det skönt som vanligt. Denna gång blev det faktiskt inte så mycket djupt prat, mer lite småprat kring min depression och hur jag förhåller mig till diabetesen. Vi kom nog fram till båda två att jag börjar att anpassa mig till diabetesen, sakta men säkert. Det känns inte lika överväldigande längre, vilket naturligtvis påverkar mitt psyke positivt. Jag har väl kanske inte helt accepterat diabetesen än, och det kommer säkerligen att ta lång tid innan jag gör det, men det känns inte överjävligt längre.

Det som gör att jag mår som jag mår nu ligger djupare. Det hör både till det förflutna, till allt som hänt under det senaste året, samt till framtiden, att jag inte vet vad jag vill med mitt liv. Det känns som att jag har gått vilse i livet. Det är en ganska bra förklaring. Inget är som jag trodde att det skulle vara. Lite sådant pratade vi om och därmed bestämde vi att vi ska gå bakåt i tiden och luska lite mer framöver.

Vi talade även om min sjukskrivning. Jag har varit hemma sedan 12:e november nu. Det är över två månader. Lång tid. Men det har varit välbehövt. På måndag, läs i morgon, så är det dags för jobb igen. Enligt förra sjukskrivningspappren tyckte läkaren att jag skulle gå ”all in” och börja jobba heltid med en gång. Men det känner jag inte att jag fixar, och det hade min kurator stor förståelse för. Tack för det. Hon tyckte det var mycket märkligt att det var heltid som gällde med en gång med tanke på att det faktiskt är en typ av utmattningsdepression jag har.  Hon sa att hon gärna ville hjälpa mig och det var jag inte sen på att tacka ja till. Hon skrev ner sin bedömning av mig och mitt tillstånd på ett A4-papper medan jag lyssna på nån mansröst på CD-skiva om hur viktigt det är att låta sig älska sig själv.. I skrivelsen skrev hon att hon anser att jag bör börja arbeta deltid med 50% första tiden, vilket känns helt okej. Så detta brev fick jag med mig för att lämna till min läkare vid nästa besök.

Det var i stort sett allt vi hann med under de 45 minuter jag har med henne. Nästa besök är planerat tills nu på tisdag redan, då hon vill veta hur läkaren resonerar angående min eventuellt fortsatta deltidssjukskrivning.