Åter på banan

Senaste veckan har varit jobbig. Jättejobbig faktiskt 😦 Att få njurbäckeninflammation var inte alls vad jag önskade mig kan jag lova. Det har varit tillräckligt med skit senaste tiden så det räcker och blir över för en evighet framöver! Jag orkar verkligen inte mer nu. Nu måste jag få må bra ett bra tag.

Innan jag fick inflammationen i njurarna hade mitt socker legat bra i ungefär en och en halv vecka (innan dess hade jag tack vare höga sockervärden under en längre period fått ketoner i blodet och blivit resistent mot mitt insulin så jag mådde som en apa). Så här bra låg mitt socker:

screenshot_2016-09-26-22-18-09screenshot_2016-09-27-16-56-25screenshot_2016-09-27-18-47-101

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen fick jag njurbäckeninflammation och då gick mitt socker till att ligga högt och hoppigt igen… trots mängder med insulin så vägrade sockret gå ner under flera dagar. Ni ser ju:

screenshot_2016-09-29-05-59-31Det tog fan knäcken på mig 😦 Det var som en ordentlig käftsmäll efter pärsen med mitt tidigare höga socker som jag kämpat ner genom att börja äta kolhydrater igen och pumpa på med massa korttidsverkande insulin.

Nu har jag ätit penicillin i snart en vecka och äntligen verkar inflammationen ha gått ur kroppen för nu har mitt socker återigen rättat sig till. Så här ser natten till idag ut och dagen som varit: screenshot_2016-10-03-19-27-59screenshot_2016-10-03-06-03-48

Som ett jäkla streck har sockret legat under hela natten. Dock med en morgonrekyl från 6 till nästan 10 i socker (men det är inget ovanligt för mig…). Sen gröna fina värden hela dagen med ett snitt på runt 5,5.

Nu ska jag bara se till att få behålla dessa värden och det gör jag enklast genom att hålla mig frisk, må bra, inte stressa, inte övertänka allt som har med diabetesen att göra, sova bra, röra på mig, äta rätt, äta lagom med kolhydrater, dosera rätt mängd insulin i förhållande till vad jag äter och givetvis ha koll på femhundra saker till samtidigt. Lätt som en jävla plätt.

Ett problem återstår – jag har fortfarande farligt höga ketonvärden i kroppen 😦 innan inflammationen i njurarna hade jag fått ner ketonvärdet till runt 0,6 och det får anses som bra då jag fortfarande äter lite snålt med kolhydrater. Insulinet biter iaf och jag har fått ner sockervärdet. Sen kom inflammationen och i morse mätte jag ketoner till 1,4. Inte bra alls 😦 men får väl ge det några dagar till och samtidigt mata på med både kolisar och insulin.

Att det ska vara så svårt att få må bra.

Annonser

Sockerstatus

Senaste dagarna har varit bra dagar när det gäller min blodsockerkurva. De bästa dagarna på länge 🙂 Jag vågar inte hoppas för mycket, men kanske kanske börjar jag få kontroll på sockret igen. Det verkar ju så iaf:

screenshot_2016-09-27-18-47-10Detta är dagens kurva – och den ska man absolut inte klaga på 😀 Kurvan sträcker sig från klockan 11:00 till 19:00 och värdena kan inte bli bättre. Knappt nån kurva; mer ett rakt streck! Trots att jag ätit kolhydrater och tagit snabbverkande så har jag alltså lyckats med att hålla blodsockret jämt (vill egentligen inte skryta för om nån dag gör jag likadant och så ser kurvan ut som en berg- och dalbana istället…) Det verkar dock som att jag lyckats beräkna min insulinkvot per antal kolhydrater ganska bra för tillfället 🙂 Men den lär ju ändras ju fler kolisar jag trycker i mig.

screenshot_2016-09-27-18-47-20Kollar man på en lite mer komprimerad kurva (mitt socker de senaste 24 timmarna) så är det inte ett lika rakt streck, mest på grund av mitt morgonvärde. Jag har inte riktigt lyckats få bukt med min morgonrekyl än (gryningseffekten). Men jag jobbar på det. Som ni ser så ligger jag bra i socker under natten på runt 6-7 och vid 03-tiden stiger sockret sakta uppåt för att landa på runt 9-10 när jag väl går upp. Det är för högt :/ Min läkare vill att jag bara ska stiga max 2 enheter i socker när jag vaknar så jag behöver alltså fortsätta att justera min långtidsverkande dos uppåt. Risken är dock att jag blir låg på dagarna om den långtidsverkande dosen blir för hög så det är en fin balansgång…

När jag bytte från Levemir till Tresiba så började jag med 23 enheter insulin och nu tar jag 25,5 enheter varje morgon så jag har trappat upp. Nu var det 4 dagar sedan jag ökade dosen med 0,5 enheter så i morgon är det dags igen tänkte jag. Då blir nya dosen 26 enheter och förhoppningsvis fixar den halva enheten min morgontopp. Men det vet jag först om 3-4 dagar då det tar tid att få effekten av höjningen. Rätt sjukt egentligen att en sån liten skillnad (en halv enhet insulin motsvarar typ en pyttepytte liten droppe insulin) kan göra så mycket med sockret.

Men även om jag inte fått till alla värden bra än så måste jag få ge mig själv en klapp på axeln för ni ska bara veta hur mycket tid jag lägger på att mitt socker ska ligga bra.

En bra dag

Ja, det får jag faktiskt erkänna att det har varit. Faktum är att det har varit min bästa dag på evigheter rent diabetesmässigt. Mitt socker har legat så bra att det knappast hade kunnat bli bättre 😀

screenshot_2016-09-16-06-07-10I går kväll, strax innan läggdags, höll jag på att bli lite låg (något som inte inträffat på flera månader..!). Kanske inget att bli glad över för man mår ju inte jättebra i de lägena, men för mig kändes det som en ”vinst” helt enkelt för att jag lyckats få ner sockret på normala och bra nivåer. Äntligen 🙂

Som ni ser så var sockret nere runt 3,5 i går kväll vid 22-tiden och sen steg det upp till 8,9 – helt av sig självt så antar att levern kickade ut sockerreserver för att häva det låga (jag har ju depåer av socker i kroppen nu i och med att jag äter kolhydrater igen). Innan jag kröp ner tog jag en korrigeringsdos med snabbverkande insulin och sen har sockret legat finfint hela långa natten 🙂

Det bästa av allt är väl att jag inte fick någon morgonrekyl i morse 😀 Klockan 06:00, en stund efter att jag gått upp så ligger sockret på runt 6. Helt sjukt egentligen då jag för några dagar sedan hade morgonvärden på mellan 13-15.

screenshot_2016-09-16-16-47-43Och sen har mitt socker legat jämt och fint på gröna värden hela dagen lång, trots att jag ätit kolhydrater och tagit insulin 🙂 Jag fick till och med lite väl lågt socker framåt lunchtid (den röda pricken), men det gjorde inte så mycket för det löste mina kokta morötter som jag hade med i lunchlådan.

Jag är inte längre resistent mot mitt insulin! Yeay 😀

Jag har ju fått ta rätt stora doser med snabbverkande insulin senaste tiden eftersom insulinet inte har bitit som det ska – något jag nu måste vara försiktig med. Om jag inte vill bli låg. Nu svarar kroppen på insulinet och jag får tänka om lite vad det gäller antal enheter insulin per gram kolhydrat. Har en liten känsla av att det kommer bli fler röda prickar i diagrammet de närmsta dagarna innan jag lärt mig att jag inte behöver så mycket insulin längre.

Det verkar ju nu som att mitt nya långtidsverkande insulin (Tresiban) verkar fullt ut i kroppen och att jag efter en tids dosjusteringar nu har hittat rätt på antal enheter som jag ska ta. Vilket för tillfället är 25 enheter varje morgon. Jag trodde att jag skulle behöva öka dosen mer för att slippa mina höga morgonvärden, men det vågar jag inte nu när mina dagar ser ut så här – bättre kan sockret inte ligga.

20160916_172531Ingen är gladare än jag över att ”allt är som vanligt igen”. Att sockret ligger bra är ett stor lättnad då det innebär ett bekymmer mindre – även om man såklart aldrig kan släppa tankarna på sitt socker när man har diabetes. Något som dock gör mig både irriterad och ledsen är att jag tänkt och gjort exakt lika dant under hela min tid med diabetes och ändå kan dagarna se så fruktansvärt olika ut 😦

Idag är det fredag och jag har varit igång och jobbat sedan i tisdags. Och det känns. Jag är helt sjukt trött. Det har varit några tuffa veckor vill jag lova. Därför blir det fredagsmys med gosefisarna ❤ och tidigt i säng.

Ta hand om er ❤

Långtidsbyte – effekten

Jag har senaste tiden haft riktiga problem med höga morgonvärden; mitt socker har skjutit i höjden nåt kolossalt under småtimmarna på mornarna – man kan tro att jag tryckt i mig mängder med socker. Alla diabetiker får ju en viss rekyl på mornarna (gryningseffekten) men de rekyler jag har haft är inte normala. Det tycker inte heller min diabetessjuksköterska.

För att få bukt med dessa morgonvärden tyckte han att det var dags för mig att byta långtidsverkande insulin från Levemir till Tresiba, vilket jag gjorde i onsdags förra veckan. Det är alltså sex dagar sedan jag bytte, och redan under andra dagen så var rekylerna betydligt mindre.

screenshot_2016-09-12-13-41-53Men nu idag, sex dagar senare, ser mornarna lika dana ut igen 😦 Ni ser ju vad som händer; från typ klockan 02 och fram tills jag går upp framåt 06 så skjuter det i höjden. Snacka om att ha mycket hormoner i kroppen… Jag som var så glad att det kanske hade ordnat sig. Men inte. Och sen tar det flera timmar att få ner sockret till en hyfsad nivå igen, och känslan som infinner sig är att hela dagen är förstörd.

Dock har jag förmodligen haft dubbel effekt av mitt långtidsverkande under dessa dagar; Levemiren sitter ju kvar i kroppen några dagar och samtidigt har jag tagit Tresiba, så förmodligen är det därför som rekylerna har uteblivit. Nu har väl Levemiren gått ur kroppen helt och så finns endast Tresiban verksamt i kroppen – och det är ju tydligt att jag behöver höja dosen.

Av Levemiren tog jag 18 enheter på morgonen och 15 på kvällen, alltså totalt 33 enheter per dygn. Nya Tresiban tar jag bara 24 enheter av för tillfället. Det är normalt att man sänker dosen ganska mycket när man byter långtidsverkande för man kan aldrig riktigt veta hur insulinet påverkar kroppen. Jag är ju hellre för hög än alldeles för låg om man säger så…

nu ska Tresiban trappas upp dag för dag, droppe för droppe tills jag ligger på ett stabilt socker och tills jag slipper dessa jäkla morgonvärden. Första ökningen gör jag i morgon redan, då ökar jag med 1 enhet. Sen får jag köra den dosen i ett par dagar och sen öka mer. Det tar ju några dagar innan man ser effekten av det långtidsverkande så jag får väl snällt ha höga värden på mornarna ett tag till.

Allt tar sån tid…

Söndagsmiddag

Ingen mat är godare än mammas mat. Så tycker nog dom flesta.

Jag var hemma hos mamma och pappa i eftermiddags på lite käk. Inget ovanligt egentligen, dock skiljde sig denna måltid mot de senaste – jag åt potatis. För första gången på över två år.

Jag måste erkänna att jag hade relativt höga förväntningar på den där knölen – potatis har alltid varit favoriten för mig ❤ Dock blev jag rätt besviken 😦 Det smakade inte nånting; det var bara utfyllnad på tallriken och dessutom knasade det till mitt socker rejält. Helt meningslöst egentligen – bortsett från att jag fick i mig lite kolhydrater.

20160911_162219Innan middagen (som bestod av kokta revben, potatis och champinjonsås) så låg mitt socker på runt 8. Lite högt, men bra i min värld just nu. Jag åt bara en enda potatis då jag inte ville mixtra med sockret för mycket, men med tanke på hur mitt socker reagerade så kan man tro att jag tryckte i mig en hel kastrull potatis…

Denna potatis som jag åt vägde 75 g vilket motsvarar ca 13 g kolhydrater. Enligt min insulin- och kolhydratskvot skulle ca 1,5 enhet insulin parera dessa 13 g kolhydrater. Nu vet jag att potatis brukar få mitt socker att stiga rätt mycket och med tanke på att jag fortfarande inte är speciellt insulinkänslig så tog jag en dos insulin i överkant; nämligen 4 enheter (jag ville dessutom att min socker skulle landa lägre efter måltiden än innan, dvs lägre än 8).

Trodde jag 😦 Två och en halv timma efter middagen, när insulinet gått ur kroppen låg mitt socker på 11,2. Vilket skämt, Jag åt en enda stackars potatis, tog 4 enheter insulin men gick ändå upp från 8 till över 11 i socker? Och det va inte ens gott… Frågan är om jag kommer äta potatis nåt mer framöver 😦

Bryta ihop eller bita ihop?

Ja det är den stora frågan.

För cirka 2 veckor sedan kände jag mig pytteliten 😦 Jag har haft en längre period med massa jobbigheter som alla tillsammans blivit lite väl mycket. Jag vill så gärna tro att jag klarar av allt, men det finns en gräns. Den gränsen har jag mött några gånger i livet.

Senast när sockret knasa ur fullständigt. Det blir som en käftsmäll när man lägger 200% på sin diabetes och verkligen gör precis allt för att ha koll på sockret, planera måltider och dutta med insulin. Och ändå blir det totalt fel. Känslan av uppgivenhet och där till hörande trötthet har fått mig till tårar sista tiden.

Nu har det gått ungefär två veckor sedan jag nådde botten. Jag känner mig fortfarande rätt liten och osäker på min diabetes – den kommer alltid få mig att känna mig otillräcklig för den gör som den vill. Jag har insett det. Men nu har jag fått några dagar här hemma där jag har kunnat fokusera enbart på diabetesen utan hänsyn till jobb, stress och andra måsten. Och det är jag enormt tacksam för – jag har behövt denna tid för reflektion och för ett nytt sätt att tänka vad gäller diabetesen (att räkna insulinkvoter och kolhydratsräkna är en jäkla vetenskap).

20160909_212529Tårarna kommer titt som tätt, så jag är väl inte helt stabil ännu – jag är fortfarande lika trött då jag sover dåligt och kostomställningen har säkert gjort sitt åxå. Men jag behöver få gråta. Jag behöver få känna mig liten ibland. Jag behöver få tycka synd om mig själv ibland. Det tar emot nåt fruktansvärt att må så här, men jag måste lära mig att det är okej att inte alltid vara på topp. Detta är ju mitt liv nu.

Är det något jag lärt mig under dessa veckor så är det att jag måste bli bättre på att lyssna på min kropp och mitt mående. Diabetes är en farlig sjukdom och det kan gå snabbt åt fel håll. Sånt ska man inte ignorera. Jag fattar att jag precis varit farligt ute och det börjar nog sjunka in nu. Jag blir rädd och tårarna kommer igen. Jag vill ju bara må bra och leva ett långt liv. Jag vill inget annat än att slippa bry mig om allt det här som har med diabetesen att göra, men jag har inget val – diabetesen är ett heltidsjobb.

Att leva med en kronisk sjukdom är inte nåt jag önskar någon. Oavsett sjukdom. Att dessutom ha en kronisk sjukdom som inte syns utåt är fruktansvärt påfrestande. Den pågår och känns exakt hela tiden, och att det ibland blir lite för mycket är inget konstigt alls.

Jag har nu brutit ihop. Och det är hög tid att återigen igen bita ihop.

// F U C K // D I AB E T E S //

Byte av långtidsverkande

Som jag skrev tidigare har jag haft problem med stora morgonrekyler – den så kallade gryningseffekten. Nångång varje morgon från cirka klockan 03:30 så börjar mitt socker stiga nåt enormt och när jag väl vaknar ligger sockret åt helskotta för högt. Mitt socker kan ligga på runt 7-8 nattetid för att sen stiga upp till 15 när jag vaknar vid 06 😦

Så här extrema morgonvärden har jag haft en längre period och det har säkert att göra med att mitt socker har ballat ur fullständigt. Gryningseffekten har de flesta diabetiker ”problem” med då det är en naturlig grej; när man vaknar till liv på morgonkvisten och inte sover så djupt så kickar kroppens hormoner igång och vill att man ska vakna. Resultatet blir ett högt socker. Och visst, jag köper att man får leva med det – men inte att sockret ska dubblas från 7 till 15 😦 Så har det inte alltid varit för mig. I ”normala fall” stiger jag ca 2-3 enheter i socker på morgonen, vilket är helt okej. Men så här har det sett ut senaste tiden:

screenshot_2016-09-06-12-54-16Bra värden under natten när jag sover som bäst och sen en rekyl som heter duga 😦 Att börja dagen på detta vis är inte alls optimalt; oftast huvudvärk delux och givetvis känns det hopplöst att börja dagen med kassa värden. Man blir inte direkt motiverad. Och sen tar det flera timmar att komma ner på normala värden igen.

Denna kurva är från 5:e september, dvs från i måndags. I onsdags bestämde min diabetessköterska att det inte får fortsätta så här och därmed fick jag byta långtidsverkande insulin från Levemir till Tresiba. Så i onsdags morse tog jag min första dos Tresiba. Hela 23 enheter på en och samma gång. Levemiren som jag haft hittills har jag delat upp på två doser; en på morgonen och en på kvällen. Men Tresiban har längre verkningseffekt så den ska bara tas en gång per dygn. Det är smidigt, men blir lite meckigt vid ett byte.

Jag var lite orolig för hur jag skulle påverkas av detta byte; var rädd för att bli låg eller hög för det går ju aldrig veta exakt vilken dos man ska ta – inget insulin är det andra likt. Men som ni ser så verkar det ha gått rätt bra. Så här ser mina mornar ut nu, några dagar efter bytet:

screenshot_2016-09-10-07-18-35Rekylen finns kvar, men inte alls lika markant.

Jag är medveten om att mitt socker inte är nåt ”jämt streck” ännu – jag kämpar för fullt med att få ner det, tro mig. Men det är ändå bättre nu jämfört med för några dagar sedan. Allt tar sån tid; jag stoppar i mig kolhydrater och doserar insulin där efter. Det korttidsverkande insulinet biter bättre och bättre så jag hoppas på att snart vara nere på, förhoppningsvis, bara gröna värden i diagrammet.

Det nya långtidsverkande insulinet som jag nu tar 23 enheter av, har en inkörningstid på ca 4-5 dagar. Alltså att det verkar fullt ut först efter denna tid. Jag började med Tresiban i onsdags vilket innebär att jag först på söndag ser mer exakt om dosen är rätt eller inte. Som det verkar just nu kommer jag behöva justera dosen uppåt då jag, som ni ser, fortfarande ligger lite för högt under dagarna trots att jag trycker i mig massa korttidsverkande.

Målet just nu är att minimera morgonrekylen till att stiga max 1-2 enheter när jag vaknar samt att ligga bra i socker dagtid; som det är just nu så stiger mitt socker uppåt så fort det korttidsverkande går ur kroppen och det tyder på att den långtidsverkande dosen är för liten. Så söndag morgon kommer jag öka Tresiban från 23 E till 24 E.

Alltså de här dagarna som jag varit hemma har varit en enda röra av tankar. Visst, jag har inte gjort så mycket; bara varit hemma och smågrejat, vilat, bloggat, jobbat lite hemifrån osv. Men känns som jag skulle behöva ett par veckors semester nu 😛

Ni som anser att diabetes bara är att ”låta bli socker och ta en spruta”ni ska bara hålla käften. Hade jag inte fått hjälp med mitt socker och mina ketoner för några dagar sedan hade jag förmodligen inte levt nu.