Inbyggd överlevnadsinstinkt

När var senast ni vaknade upp mitt i natten helt genomsvett? För mig hände detta i natt – jag var såklart låg.

Många vaknar säkert upp ibland på nätterna och är svettiga; kanske för mycket täcke på sig eller kanske har man drömt nåt dumt. Men att vakna mitt i natten av lågt blodsocker är en helt annan sak. Tro mig.

Det är ganska fantastiskt ändå att kroppen har denna funktion – som en inbyggd överlevnadsinstinkt som väcker liv i en. Men lika fantastiskt som det är; lika obehagligt är det. För när kroppen väcker en vid ett lågt blodsockervärde så tar det en stund innan man fattar vad som pågår. Man är slö och trögtänkt, som att vara mittemellan sömn och vaket tillstånd. När man sen väl inser att man är ordentligt låg och känner hjärtat bulta, kroppen skaka och man är helt dyngsur – då känner man sig rätt liten 😦

Jag har för vana att alltid ha dextrosol på nattduksbordet vilket kom väl till pass i natt när jag suddigt vaknade vid 02:30 av att kroppen skrek efter socker. Att resa sig upp i det läget hade inte varit aktuellt så att ha dextro på en armlängds avstånd är guld värt. Jag låg där, helt genomvåt av svett och en hjärna som inte funka mer än att jag förstod att jag behövde socker, och låg i fosterställning och knaprade några dextro. Låg kvar en stund och kände darrningarna i kroppen avta. Sen stapplade jag ut till kylskåpet och tryckte i mig prinskorv och påskmust (light) för att få väck de äckliga hungerkänslorna som automatiskt kommer vid lågt blodsocker. Sen satt jag i mörkret i köket i ca 30 minuter och väntade tills kroppen började lugna ner sig; tills hjärtat slog normalt, hjärnan fungerade, svettningarna avtog och jag lugnat ner mig.

En relativt vanlig natt för en diabetiker. Men hur ofta man än har sånna här nattliga känningar så är de alltid lika obehagliga enligt mig.

Jag försöker se varje lågt värde som en erfarenhet då jag tidigare varit ordentligt rädd för att bli låg just nattetid – nu vet jag dock att min kropp står på min sida och hjälper mig att vakna (oftast iaf) när det väl händer.

De flesta är nöjda om de vaknar utvilade på mornarna – jag är nöjd över att jag faktiskt vaknar.

Annonser

Söndagsångest

Sånna här dagar vill jag bara be min diabetes att dra åt h*lvete 😦 

Högt har jag legat. Och nu i flera dagar. Helt utan anledning. Inte en kolhydrat har jag ätit, massa snabbverkande har jag tagit. Inte kännt mig stressad, sovit bra, ingen infektion i kroppen.

Sockret började krypa uppåt i torsdags eftermiddag redan så i tre hela dagar har jag legat så här. Det känns. Kroppen är trött och i huvudet bråkar både trötta, ledsna och uppgivna tankar.

Nu, söndag kväll, kommer stressen smygandes åxå för att ligga så här och jobba är inte optimalt för mig. Jag är galet ofokuserad på denna nivå och har lätt för att börja gråta för minsta lilla. Och jag har redan alldeles för många dagar jag stannat hemma från jobbet.

Visst hoppas jag att blodsockret ordnar till sig tills i morgon, men jag vet ju att det inte kommer göra det.

Söndagsångest är inget jag brukar ha men denna afton är känslan just den i kroppen 😦

Jag förstår inte

Det här är långt ifrån första gången jag skriver om, och beklagar mig över, mitt blodsocker 😦

De flesta dagar är för mig dåliga dagar rent blodsockermässigt. Men så nån gång emellanåt så har jag bra sockerdagar. Och det är ju bra. Jag önskar att fördelningen av bra respektive dåliga dagar var omvänd; alltså att jag hade fler bra dagar än dåliga.

Jag förstår verkligen inte varför jag har så många kassa dagar med högt socker som inte vill ner. Jag gör precis allt jag kan för att inte höja mitt blodsocker – men vad hjälper det? Absolut ingenting, vilket är galet frustrerande och gör att mina tankar spökar i huvudet; mitt höga socker påverkar mig bra mycket mer mentalt än vad det gör rent kroppsligt.

Och det stör mig nåt fruktansvärt att en siffra på en skärm kan få mig att må som jag gör i huvudet och inombords; jag blir frustrerad, ledsen, känslosam, får ångest, har fula tankar, funderar mycket (alldeles för mycket) på VARFÖR sockret beter sig som det gör osv. Men jag har aldrig något svar på just VARFÖR det ligger högt; de få dagar mitt socker ligger på en bra nivå så gör jag inget annorlunda mot en dag när jag ligger högt. Jag lever ett rätt inrutat liv när det gäller kost, motion och vardagen, så det enda som egentligen kan påverka mitt blodsocker är den förbannade stressen som jag vet att jag har inom mig.

MEN. Det knasiga är att en dag som jag inte känner mig stressad kan sockret ligga på 12-16 och en dag när jag känner mig superstressad kan det ligga på 5-8. Eller tvärt om. Eller som ett streck på 9. Eller som ett streck på 12. Dock aldrig som ett streck på runt 5 där jag givetvis vill ligga.

Senaste veckan har jag legat helt okej i socker. Peppar peppar… sen hände något under natten mellan torsdag och fredag; jag somnade med ett socker på ca 7-8 och vaknar med ett socker på nästan 15. Vad händer där? Vad fan gjorde jag under natten när jag trodde att jag sov gott? Nätterna innan har mitt bs sjunkit ett par enheter när jag sovit, men denna natt steg det ca 8 enheter. Då blir jag ledsen. FÖR JAG FÖRSTÅR INTE.

Sen har har jag legat högt ett par dagar, tryckt i mig massvis med snabbverkande utan större effekt; jag har fortsatt legat hög. Sen helt plötsligt bestämmer sig sockret för att sjunka lite lagom när jag ligger och sover ett par dygn senare, och så vaknar jag på ett bra bs igen. Tacksamt, absolut, men VARFÖR?

Jag känner att jag borde vara tacksam över de dagar som mitt bs ligger ”bra” och jag mår bra. Men jag kan aldrig vara det för jag VET att sockret, plötsligt hux flux, kommer att stiga igen, helt utan anledning, och så har jag några dagar med trötthet, huvudvärk, ledsamhet, ångest, många tårar osv där jag inte får ner sockret. Sen kommer nån bra dag och sen ett par dåliga igen. Så håller det på.

Vem som helst borde fatta att jag är TRÖTT. Jag är så jävla galet trött. Trött på att må så här, trött på att aldrig veta, trött på att planera och försöka förutspå vad som ska hända, trött på att det aldrig blir som jag vill. Det finns mycket jag är trött på här i livet 😦 och den känslan skrämmer mig.

Plötsligt händer det

Med tanke på min blodsockerhistorik de senaste månaderna så har jag ju knappast behövt oroa mig för att bli låg; de värdena jag ligger på är allt annat än låga. Men plötsligt händer det 🙂

Jag vill så klart påpeka att jag absolut inte strävar efter att bli låg i sockret för den känslan är inte mysig alls, men jag kunde ändå inte hjälpa att jag faktiskt kände mig lite glad över ett lågt värde härom dagen. Även om det var lite väl lågt kanske – skakig var jag och hjärtklappning hade jag.

Men underbart är kort som ni ser. Jag tog en och en halv dextrosol så sockret landade på runt 6 i bs efter det låga värdet. Helt perfekt. Sen kom den obligatoriska förmiddagsstegringen så sockret gick upp till ca 8 av sig självt. Och sen gick det uppför som vanligt och resten av dagen var mindre rolig.

Men men, det sägs ju att man ska glädja sig åt det lilla. Om inte annat så sänktes väl medelvärdet för mitt blodsocker den dagen.

Blir ni någonsin ”glada” av ett lågt sockervärde? Då menar jag inte ett bra lågt värde, utan ett småjobbigt lågt värde.

Veckan som gått

Denna veckan har inte direkt varit bättre än förra veckan när det gäller blodsockret 😦 Sockret går i taket nattetid; så fort jag somnar så klättrar bs uppåt och jag vaknar på alldeles för höga värden 😦 Att få ner det höga morgonvärdet kan ta allt från två till fem timmar även fast mornarna ser lika dana ut i aktivitet och matväg. Om och när jag väl får ner sockret så ligger jag ofta helt okej på eftermiddagarna och kvällarna. Har även somnat på okej bs-värden. Men sen händer något som sagt 😦

Jag förstår inte varför mitt socker har börjat göra så här? Jag har ju alltid haft det lilla problemet med att sockret brukar sjunka nattetid, men det är verkligen ingen risk just nu. Jag kanske borde skita i att sova helt enkelt? Trött är jag ju konstant ändå så vad spelar det för roll om jag sover på nätterna då eller inte… Känslan av att vara pigg och utvilad kommer jag inte ens ihåg hur den känns.

Igår morse höjde jag i alla fall mitt långtidsverkande insulin en aning. Vet inte vad annat jag borde göra? Jag vill inte höja egentligen eftersom jag ligger bra på eftermiddag och kvällar i socker, men att vakna så här varenda jäkla morgon tär både på kroppen och psyket. Att vakna och må dåligt varje morgon gör inte direkt att man blir taggad på en ny dag.

Vi får väl se när insulinhöjningen ger effekt – OM den nu gör det. Det brukar ta 3-4 dagar innan jag märker nån skillnad i kroppen. Tur jag har semester nu så jag kan experimentera med insulinet och passa på att eventuellt må ännu sämre på mina lediga dagar. Yeay.

Not: I onsdags och torsdags så var nattstegringen inte lika hög som de andra dagarna; en förklaring till detta kan vara att jag hade min mens – kanske rann en jäkla massa hormoner ur kroppen så sockret låg liiite lägre när jag vakna, haha 😛

Veckan som gått

Den här veckan har inte varit rolig alls – sockret har knasat fullständigt och trött är bara förnamnet på hur jag känner mig just nu 😦

Jag har inte så mycket att säga om dessa kurvor egentligen… inte mer än att jag inte förstår de höga värdena. Nåt jag noterat är att jag under de senaste dygnen har jag börjat stiga nåt enormt nattetid; jag kan lägga mig på ett bra blodsocker och så fort jag somnar så går sockret rakt uppåt (?), detta trots att jag inte ätit nåt blodsockerhöjande. Sjukt störande.

Och att sedan vakna på över 17 (!) i socker är inte alls roligt – ni vet hur det känns.

//F U C K   D I A B E T E S //

Från dag till dag

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva gällande de senaste dagarnas blodsocker – det finns ingen som helst logik i mina sockervärden 😦

Här är mina bs-kurvor från torsdag 29/6, fredag 30/6 samt lördag 1/7 – tre dagar på raken:

Torsdagen hade jag en relativt bra bs-dag; lite högt blodsocker på morgonen så där krävdes två omgångar med snabbverkande, men morgonrekyl får jag alltid så inget konstigt. Sen låg jag fint resten av dagen; jag tog inget mer snabbverkande. Jag till och med sjönk i bs av mig självt på eftermiddagen.

Natten till fredagen gick sockret upp stadigt medan jag sov och när jag vakna på morgonen så var en megarekyl given 😦 den fick jag visserligen ner till ok värde relativt snabbt men det tog några timmar. Låg okej på eftermiddagen men sen hände något på kvällen – från klockan 17:00 steg mitt socker uppåt. Och mer uppåt (?). Fram till klockan 00:00 då bs bestämde sig för att stanna på runt 12 😦 Jag vaknade helt genomsvett då och tänkte ta snabbverkande men somna om lika snabbt som jag vaknade… Sen vaknade jag vid 02-tiden igen och då låg jag på runt 13 i socker. Jag gick upp en stund, tog snabbverkande, drack vatten, kissade och svalka av mig lite då jag var svettig. Somna om.

När klockan sedan ringer på lördag morgon ligger sockret fortfarande lika högt 😦 och det gjorde det hela dagen; fick inte ner det trots snabbverkande insulin mer eller mindre varje timma. Ni ser ju grafen. En dag som kunde kvittat då måendet inte alls var på topp. Först på kvällen fick jag ner sockret till runt 8,5, men det var med kombon två glas vin och snabbverkande insulin – inget att rekommendera kanske. Jag kollade sockret sista gången vid 21:30 då jag gick och la mig, och som ni ser så började sockret stiga igen… morgonen efter vaknade jag på 12,8 i bs 😦

Så tröttsamt. Så frustrerande. Så onödigt. En hel helg förstörd. Och någon förklaring till detta har jag som vanligt inte. Jag vill inte låta diabetesen styra över mig, men ibland går det inte att göra något åt – för när blodsockret ligger så högt så mår jag inte bra; varken fysiskt eller psykiskt.