Svart på vitt

Det märks ganska tydligt att mitt arbete påverkar mitt socker – till det negativa. Här ser ni slutet på lediga söndagen, legat på bra värden hela dagen, och så idag; måndag och arbetsdag.

När jag gick upp vid 05 var jag på gränsen till låg. Men inte behöver jag äta socker för det – nej, det räcker att sätta sig i bilen till jobbet så stiger sockret. Sen har det gått sakta uppåt under förmiddagen för att landa på strax över 9. Det har stigit i samma takt som dagen blivit allt stressigare.

Detta är mer eller mindre standard för mig när det gäller jobbdagar. Och även fast jag tagit flertalet sprutor under dagen så får jag inte ner blodsockret. Det är som en platå; ofta ligger jag runt 9-10 i bs under arbetstid. Inget superhögt värde men superirriterande är vad det är.

I skrivande stund ligger jag på 10,2 och har aktivt insulin i kroppen ca 30 minuter till. Jag har precis slagit mig ner i fåtöljen här hemma och ska försöka varva ner – förhoppningsvis gör sockret det åxå.

Känner ni igen er i detta? Påverkar ert arbete erat blodsocker? Positivt eller negativt?

Annonser

Jobba, stressa, spruta

Ja. Så ser en helt vanlig dag ut på jobbet för mig;

Jobba = stressa = adrenalinpåslag = högt socker = spruta

Det är min vardag. Och det sjuka är att det kan bli massor av insulininjektioner en arbetsdag på 9 timmar. Eller kan och kan… det BLIR en jäkla massa sprutor under en dag. Helt onödigt egentligen för sockret går inte ner ändå.

Det är inget konstigt alls med att det ligger kanyler och teststickor lite varstans på mitt kontor 😛 Jag är iaf glad att jag har ett arbete där jag kan ta den tid jag behöver för att kontrollera och (försöka) justera mitt blodsocker. Den förståelsen har min chef och han vill att jag gör det jag behöver under arbetstid för att må bra. Det är guld värt och en sån chef borde alla ha ❤

Synd bara att mitt socker inte vill anpassa sig och justera sig till ett bra värde trots alla injektioner som jag ger mig själv dagligen. Suck.

Semester

Då var det dags för lite semester.

Idag är första semesterdagen för mig – och jag är ledig i tre hela veckor. Från jobbet alltså. Inte från diabetesen, nej nej, den går tyvärr inte ta semester ifrån. Hade det gått så hade jag levt ett helt år på en enda diabetesfri dag. Vilken känsla det hade varit. ❤

Men men, semester har jag nu i alla fall, och det ska jag försöka ta vara på även fast jag nog aldrig INTE längtat efter semester så här lite nån gång förut. Visst är det välbehövligt med ledighet och årstiden är helt rätt, men det känns som att jag precis har kommit igång igen på jobbet efter sjukskrivningen och jag behöver den sysselsättningen på dagarna för att inte mina tankar ska vandra iväg på mindre roliga saker.

Denna sommar har jag ingenting planerat. Lite tråkigt och det stressar mig lite; för jag har egentligen ingen aning om vad jag ska göra i tre hela veckor. Visst har jag lite småprojekt som jag ska greja med och det blir säkerligen lite småtrippar hit och dit, men inget större är bokat. Men jag har inte vågat göra det då jag inte har vetat hur mitt mående kommer vara. I och för sig så vet jag aldrig hur jag mår från dag till dag så det kanske var dumt att inte planera in något, men nu är det lite sent.

Jag hoppas att det blir några sköna lediga veckor där jag känner att jag kan koppla av och inte stressa upp mig över att rastlösheten kryper på mig. Jag behöver låta mig själv inte göra något; bara ta dagen som den kommer. Men tyvärr är det lite svårt för mig som älskar planering och som inte klarar av att ”bara vara”.

Carpe diem heter det va..?

Mer jobb

Då har jag gjort min sista arbetsdag på 50%.

I fem veckor har jag jobbat halvtid och det har fungerat bra tycker jag; tiden fyra timmar per dag har varit lagom och arbetsmängden har varit helt okej. Men det är ju kul att jobba så jag vill jobba mer. Och jag tror att det ska fungera. Hoppas jag. Jag vill testa iaf 🙂

Därför bad jag min sjukskrivande läkare om att förlänga min sjukskrivning men i mindre omfattning – så nu är jag alltså sjukskriven med 25% till och med 31 augusti.

Från och med i morgon kommer jag arbeta sex timmar per dag, mellan 08:00 – 14:30 (inklusive 30 minuters lunch). Även om arbetstiden ökar med två timmar per dag så blir det ändå ”kort-dagar” med mina arbetsmått räknade. Men lite nervös är jag. Det har som sagt gått bra att arbeta halvtid en period nu; min energi har räckt till att utföra mitt arbete, men väl hemma så slår tröttheten till och jag är som en zombie de flesta eftermiddagarna 😦 Oftast sover jag 1-2 timmar på eftermiddagarna och stensomnar sedan vid 21:30-tiden på kvällarna. Så den jobbiga tröttheten finns fortfarande där och när den ska försvinna har jag ingen aning om. Jag vet bara att jag är trött på att vara trött.

Om lösningen är att arbeta i större omfattning är väl tveksamt, men jag vill ändå ge det en chans. Den närmsta perioden är ändå lite lugnare – två veckors jobb på 75%, sommarsemester på tre veckor, sju veckors jobb till och sen en solsemester 🙂 Planen är att jobba 75% ett längre tag framöver, så heltid är inte aktuellt på ett bra tag. Och blir det för mycket med 75% så får jag väl helt enkelt gå ner på 50% igen.

Hälsan kommer först ❤

Veckan som gått

I tre veckor har jag nu arbetat 25% efter att ha varit sjukskriven på heltid i över fyra månader. Under två timmar per dag, mellan 09:00 till 11:00 har jag varit på plats på mitt kontor. Det är kul att vara igång igen, absolut. Jag har saknat jobbet och alla fina kollegor. Man kan tycka att två stackars timmar per dag inte är nåt, men när man gått hemma ett bra tag så är det en ansträngning bara att ha en tid varje dag att passa. Man vänjer sig fort vid att luffa runt hemma och göra vad man vill när man vill. Eller inte göra nåt alls om man inte orkar.

Det har ändå fungerat bra på jobbet. Vissa dagar har varit tyngre än andra, och de dagar då mitt socker varit högt har varit absolut jobbigast. Ångesten, tröttheten, ledsamheten och uppgivenheten över att inte få må bra har gjort besök flera gånger. Tårarna har kommit. Jag har ifrågasatt mig själv och min egen kapacitet över att kanske inte klara av jobbet. Att sitta i min position med allt ansvar, samtidigt som sockret påverkar mitt mående så mycket är inte det lättaste. Men jag ska kämpa vidare.

Jag kan inte påstå att mitt socker är särskilt stabilt – det är som vanligt; det hoppar upp och ner. Ena dagen högt och jag är mer eller mindre insulinresistent, andra dagen ligger det lägre och jag behöver knappt ta nåt snabbverkande. Det verkar vara min vardag nu. Jag ogillar fortfarande tanken på att inte ha den kontroll jag vill ha över blodsockret. Jag ogillar att inte veta hur jag kommer må om en timma eller två. Jag ogillar att höga sockervärden får mig att bli instabil. Jag ogillar att inte veta om jag kommer orka med dagen eller inte. Det är mycket jag inte gillar just nu.

Så har mitt socker legat i veckan. Ingen logik enligt mig då jag levt dessa dagar på i princip samma sätt och ätit samma typ av mat, jobbat alla dagar, sovit lika många timmar, inga baciller i kroppen, humöret har varit ungefär samma. Ingen dag är den andra lik.

I morrn är det måndag igen och jag börjar arbeta 50%. I fyra timmar per dag ska jag vara på jobbet. Känslan inför detta är positiv – jag kommer kunna uträtta mer på jobbet; att bara jobba två timmar per dag gör inte direkt att man får nåt vettigt gjort. Jag inbillar mig att jag ska känna mig mindre stressad av att jobba 50% istf 25% då jag har mer tid, men å andra sidan ökar arbetsuppgifterna. Ska bli spännande.

Bryta ihop eller bita ihop? Den ständiga frågan.

Åter till verkligheten

I hela fyra månader har jag varit hemma på heltid nu – en mindre evighet egentligen, men ändå känns det som att tiden har gått relativt fort, även om det har varit lugna dagar. Jag antar att den känslan kommer av att jag faktiskt har behövt vara hemma och ta hand om mig själv och mitt mående.

Fyra månader av trötthet, ångest, ledsamhet, nedstämdhet, massa tankar, prestationsångest, ändrat levnadssätt och förhållningssätt till diabetesen, jobb och livet i allmänhet. Jag har jobbat mycket med mig själv på det personliga planet – något jag kommer fortsätta göra då jag insett att jag framöver måste fokusera på vad jag behöver. Jag måste sätta mig själv och mitt mående först; det är något som jag tyvärr aldrig har gjort innan. Men man lever bara en gång och det egna måendet är det viktigaste av allt.

Jag har definitivt en bit kvar tills jag mår helt bra – än så länge mår jag ”bara” bättre, men det är ändå en himla massa bättre än vad jag gjorde för ett par månader sedan. Ingen är gladare än jag. Nu gäller det att fortsätta arbetet med mig själv så att jag förhoppningsvis mår ännu bättre och hittar glädjen i saker och ting igen.

Idag, 2:a maj 2017, är jag åter i arbete efter fyra månader hemma. Jag gick hem på heltid strax innan jul. En märklig känsla att helt plötsligt ha ett fast göromål fem dagar i veckan. Men åxå en rätt skön känsla. Jag vill ju arbeta och känna att jag gör något vettigt på dagarna och jag har saknat jobbet. Lite nervös är jag över jobbet; rädslan finns för att jag inte ska klara av det – att jag ska bryta ihop på kontoret igen och bli sittandes med tårarna rinnande. Min inställning till jobbet är i alla fall positiv och den bra känslan överväger den negativa känslan, så därför känns det rätt att börja arbeta nu. Men det blir en lugn återgång; i tre veckor ska jag endast arbeta 25% vilket motsvarar 2 timmar per dag. Jag lär inte få nåt vettigt utfört på den tiden rent jobbmässigt, men det handlar väl snarare om att hitta tillbaks till vardagen, ha en tid att passa varje dag och rutinen att arbeta. Det ska bli väl. Jag har varit knäckt förr och tagit mig tillbaks så det kommer jag göra även denna gång.

Stressen finns fortfarande i kroppen. Mitt stackars blodsocker har fått ta stryk under dessa månader. Jag vill inte ens veta vad mitt HbA1c ligger på nu 😦 Jag har fler för höga värden än normala, och det har jag haft hela perioden jag varit hemma. Ca 60% av tiden ligger sockret för högt, något jag mår lite dåligt över även om jag vet att mitt mående påverkar mitt socker. Jag försöker tänka att ”jag gör så gott jag kan”, men det är svårt att hålla den tanken och känna sig nöjd med sockervärdena när man ser dem nerpräntade i blodsockermätarens historik. Målet med ett socker inom intervallet 4-7 känns helt orimligt för tillfället.

Som sagt, första arbetsdagen på evigheter är avklarad och det kändes precis lagom att jobba två stackars timmar. Jag tycker det gick bra och jag kände mig relativt lugn och sansad. Men visst blir jag lite nedstämd när jag ser hur återgången till arbetet påverkade mitt socker idag.

😦 Adrenalin påslag delux. Vad tråkigt det är. Jag arbetade 09-11 idag och ni ser ju på bilden när sockret steg och var alldeles för högt… Nu är klockan snart 16 och jag kämpar fortfarande med att få ner sockret på rimlig nivå. En hel dag ”förstörd” rent sockermässigt. Bra start.

Jag vill inte acceptera att mitt socker gör så här under arbetstid – men kanske är det just det jag måste göra…

”Bra” bevis

screenshot_2016-12-19-14-56-05Här är dagen som gått – i diagramform som visar mitt socker:

Gröna prickar = godkänt socker = ledig tid.

Gula prickar = för högt socker = tid på jobbet.

Trots flertalet injektioner med snabbverkande insulin under förmiddagen låg sockret stabilt på höga värden mellan 9-12 i bs. Sockret dalade sedan nedåt framåt lunch som ni ser, vilket beror på att jag åkte hem från jobbet vid den tiden.

Ganska bra bevis på att jobbet stressar mig 😦 Usch.