Teknik är bra

Visst är det så att det är bra med teknik – i alla fall när den fungerar som den ska.

För oss diabetiker är dagens teknik för att ha koll på sockret helt fantastisk om man jämför med ett tiotal år tillbaks i tiden. Därför känns det nästan fel att göra det jag tänker göra nu; gnälla på min utrustning som krånglat.

Jag kan inte låta bli att bli irriterad när min blodsockermätare felar – jag använder (som ni säkert redan vet) FreeStyle Libren för att scanna mitt socker, och det har jag gjort sedan den lanserades då jag var en av personerna som var med och testade den. Så när jag nångång ibland får felaktiga värden, eller inga värden alls, så stör jag mig nåt galet mycket på att behöva sticka mig i fingrarna för att kolla sockret.

Jag borde nästan skämmas egentligen… för att nångång i bland behöva perforera fingertopparna måste ju få vara okej när man är diabetiker. Eller hur?

Senaste dygnet har jag stuckit mig i fingrarna X antal gånger (läs runt ca 20 gånger), då mina sensorer som läser mitt socker inte har fungerat som de ska. Se här:

Den första lilla kurvan från igår, fram till runt 22-tiden, är en korrekt kurva från en korrekt sensor. Dock flög den av under en av kvällens aktiviteter och sen var den körd…

Jag satte givetvis en ny sensor och startade upp den innan jag kröp till sängs. Det är kurvan mellan 23 och 05. Och nej – jag har inte varit så låg som kurvan visar, det är sensorn som ballar ur och visar fel värden. Bara att byta den åxå.

Den tredje kurvan från 07 till klockan 13 är ytterligare en ny sensor. Och den såg ut att funka fint till att börja med (bortsett från att mitt socker låg ca 3 enheter högre i blodet än vad grafen visar…). Alltså visade den fel värden, men jag tänkte vänta en stund för att se om den stabiliserar sig. Det gjorde den inte. Istället dimper sockret enligt grafen vid 13-tiden. Men enligt stick i fingret låg jag på 8.4 i socker – inte nere på röda låga värden som sensorn säger. Suck.

I ren irritation sliter jag av mig även den sensorn och skuter in den tredje(!) sensorn i armen på mindre än ett dygn. Och det verkar nu äntligen som att denna funkar. Tredje gången gillt och sensorn visar ungefär samma värde som ett kontrollstick i fingrets blodvärde. Yeay.

Som sagt; kanske bör man inte bli så irriterad som jag blev i dag för vi har som sagt rätt fina hjälpmedel. Och teknik kan ju faktiskt fela. Uppenbarligen. Men den stress som infinner sig i min kropp när jag inte kan scanna sockret och se vart det är på väg förstör hela min dag 😦

Hur känner ni när era hjälpmedel strular?

Annonser

Precis som väntat

Visst märker ni skillnad på ert blodsocker om ni har stress i kroppen? Det måste ni göra.

För mig märks det tydligt. Och det spelar ingen roll om det är negativ stress eller positiv stress. Stress som stress liksom. I slutändan är all stress lika med adrenalinpåslag i kroppen vilket leder till att blodsockret stiger.

Igår, lördag, var en stressig dag för mig. Det var dop för Lilleman ❤ och både jag och sambon D höll på att fixa hela dagen lång. Helt klart en positiv dag som var uppskattad både av oss och resten av skaran som firade med oss 🙂

Här ser ni skillnaden i mitt blodsocker; vänstra halvan visar lördagens dop-socker och högra halvan visar en del av dagens blodsocker. Stress ena dagen och avkoppling den andra. Blodsockergrafen blev exakt så som jag trodde den skulle bli.

Absolut inga extrema värden igår – jag är helt klart nöjd med hur jag parerade dagen med insulin, men visst är skillnaden tydlig.

Tänk ändå vad bra det är att ha dessa hjälpmedel. Tänk vad bra det är att kunna följa sitt socker på en skärm, retroaktivt, och reflektera och lära sig hur ens kropp reagerar av olika saker.

För mig är det ingen nyhet att stress höjer mitt socker. Jag vet att negativ stress som t.ex. jobbångest, för mycket på agendan eller rädslan för att göra fel gör mig hög. Likaså ger positiv stress mig åxå hög, som t.ex. åka en karusell, ha sex, träning m.m.

Hur som helst är vi nöjda med dagen och det är Lilleman åxå – dessutom blev han snygg i sin dopklänning som jag virkat 🙂

Inbyggd överlevnadsinstinkt

När var senast ni vaknade upp mitt i natten helt genomsvett? För mig hände detta i natt – jag var såklart låg.

Många vaknar säkert upp ibland på nätterna och är svettiga; kanske för mycket täcke på sig eller kanske har man drömt nåt dumt. Men att vakna mitt i natten av lågt blodsocker är en helt annan sak. Tro mig.

Det är ganska fantastiskt ändå att kroppen har denna funktion – som en inbyggd överlevnadsinstinkt som väcker liv i en. Men lika fantastiskt som det är; lika obehagligt är det. För när kroppen väcker en vid ett lågt blodsockervärde så tar det en stund innan man fattar vad som pågår. Man är slö och trögtänkt, som att vara mittemellan sömn och vaket tillstånd. När man sen väl inser att man är ordentligt låg och känner hjärtat bulta, kroppen skaka och man är helt dyngsur – då känner man sig rätt liten 😦

Jag har för vana att alltid ha dextrosol på nattduksbordet vilket kom väl till pass i natt när jag suddigt vaknade vid 02:30 av att kroppen skrek efter socker. Att resa sig upp i det läget hade inte varit aktuellt så att ha dextro på en armlängds avstånd är guld värt. Jag låg där, helt genomvåt av svett och en hjärna som inte funka mer än att jag förstod att jag behövde socker, och låg i fosterställning och knaprade några dextro. Låg kvar en stund och kände darrningarna i kroppen avta. Sen stapplade jag ut till kylskåpet och tryckte i mig prinskorv och påskmust (light) för att få väck de äckliga hungerkänslorna som automatiskt kommer vid lågt blodsocker. Sen satt jag i mörkret i köket i ca 30 minuter och väntade tills kroppen började lugna ner sig; tills hjärtat slog normalt, hjärnan fungerade, svettningarna avtog och jag lugnat ner mig.

En relativt vanlig natt för en diabetiker. Men hur ofta man än har sånna här nattliga känningar så är de alltid lika obehagliga enligt mig.

Jag försöker se varje lågt värde som en erfarenhet då jag tidigare varit ordentligt rädd för att bli låg just nattetid – nu vet jag dock att min kropp står på min sida och hjälper mig att vakna (oftast iaf) när det väl händer.

De flesta är nöjda om de vaknar utvilade på mornarna – jag är nöjd över att jag faktiskt vaknar.

Upp och ner, och tvärt om

Hur ser ert senaste blodsocker-dygn ut?

Här är det upp och ner & ner och upp 😛 men ändå helt okej då jag nästan hållt mig inom ramen hela dagen.

Ett medelvärde på 6,3 är jag ändå nöjd med. Dessutom är det söndag vilket betyder ”go-frukost” med bland annat smörgås. Även ett äpple är tuggat under dagen. Så rätt hyfsat har jag lyckats parera kolhydraterna med insulin.

Men dagen är inte slut än så precis vad som helst kan ännu hända… lite god mat i kväll vankas, och efter det är det säkert en pil rakt upp.

Man måste ju erkänna att livet med diabetes typ 1 är spännande😉

Teknik är bra

Men det är fruktansvärt frustrerande när det inte fungerar 😦 

Ni som använder FreeStyle Libren; upplever ni att värdena är missvisande? Uppåt eller nedåt? Ofta?

Jag har använt FreeStyle Libren sen innan den ens fanns på marknaden då jag var med och testade den och den är guld värd som hjälpmedel. När den visar rätt blodsockervärden vill säga.

De flesta sensorer jag använt har stämt nästan exakt i bs värde jämfört med kapilärt/blod värde. Men titt som tätt (upplever det som allt oftare?) så har jag ett måndagsexemplar till sensor. Det ogillas! Vitsen med FSL:en är att slippa sticka sig i fingrarna men visar den missvisande värden så tappar den sin funktion – för att dosera insulin utifrån en mätare med felaktiga värden kan vara livsfarligt! Särskilt om Libren visar ett högre värde än vad blodet säger. För mig är det dock oftast tvärt om; att Libren visar t.ex. 7 men jag ligger på 10 kapilärt. Känns jäkligt onödigt att gå runt att va hög utan att veta om det – för hög är jag rätt ofta ändå.

Så här såg det ut för mig i morse:

En diff på 2 mmol när jag scannar sockret och jämför mot blodet. Igår kväll visade Libren 8,7 och blodet 13,1 😦 

Jag är medveten om att det kan skilja lite i värdena då Libren är eftersläpande i sina värden, men diffar på upp mot 5 mmol är absolut inte okej. Ett värde på 8 hade jag inte korrigerat utan lagt mig med gott samvete på den nivån. Men att lägga mig på 13 hade jag däremot inte velat göra då jag hade vaknat ännu högre sen.

Så här har den nuvarande sensorn diffat sen i söndags då jag satte den – så det är fem dagar jag fått felaktiga värden och som jag dubbelkollat i blodet. Där tog mitt tålamod slut så den sensorn ryckte jag nyss loss och väntar nu på att en ny ska starta. 

Sockerstatus

Som alla andra typ 1:or kämpar jag på med mitt socker. De flesta dagarna är sämre, men visst har jag nån bra dag då och då. Jag känner mig lite uppgiven över sockret och mina värden; de är allt annat är bra. Jag vet att jag gör så gott jag kan men ändå får jag inte till de värden jag vill ha.

Mitt problem är inte att jag har ett hoppigt socker – tvärt om; jag har ett jäkligt stabilt socker som nästan alltid ligger som ett streck, med vissa undantag. Problemet är att jag ligger stabilt för högt hela tiden 😦 Det går verkligen inte att få ner trots att jag duttar snabbverkande hela dagarna. Det har liksom ingen effekt och det är väl så att jag fortfarande har stress och därmed adrenalinpåslag i kroppen. Tyvärr.

Frågan är ju OM och NÄR min stress i kroppen kommer släppa? Förmodligen aldrig. Jag är sån som person; mina krav på mig själv när det gäller precis allt gör att jag ständigt har ett adrenalinpåslag i kroppen. För prestationsdelen är det bra, men för diabetesen är det värdelöst 😦

Mitt medelvärde ligger på 9,2 och det är högre än nånsin. Mitt målområde är 4-9 mmol/l men där ligger jag inte så ofta; 53% av tiden ligger jag för högt – katastrof. Men visst är sockret jämt och fint, om än på tok för högt…

Nån mer som har samma problem som jag? Med stress i kroppen som gör att ni ständigt ligger stabilt för högt?

Kinesiologitejp

Jag misstänker att det är många som svär över FSL-sensorer som släpper från kroppen i för tid. Jag är en av dom 😦 Det är i och för sig sällan som en sensor släpper helt, men så gott som alltid så släpper klistret i kanterna på sensorn redan efter ett par dagar, och hjälper jag inte till med ett plåster eller tejp så är chansen minimal att sensorn sitter hela livslängden på 14 dagar.

Jag vet att många har haft problem med varande och vätskande sår efter FSL-sensorerna på grund av att klistret har varit för starkt. Har sett vissa som får riktigt fula sår 😦 Jag är tacksam över att jag inte är en av dem – jag har en ganska ”normal” hy; varken torr eller fet och är inte känslig mot limmet överhuvudtaget. Tack för det.

Men pga att så många har reagerat negativt på FSL-sensorernas klister så har tillverkaren ändrat om klistret så att det är snällare mot huden. Och det är jättebra såklart. Men det resulterar åxå i att sensorerna släpper lättare. Och det är mindre bra.

Nu har jag blivit lite trött på att fixa och trixa med plåster och typ kirurgtejp för att hålla kvar sensorn i två veckor. Så nu var jag äntligen och köpte mig en rulle kinesiologitejp. För er som inte vet vad det är så är det en hudliknande tejp som har samma elasticitet som människohuden. En latex-fri tejp som är lätt att klippa. Tillverkat av bomull och spandex som släpper igenom luft och fukt. Lim av akryl. Kinesiologitejpen används ofta inom idrotten då den kan lindra överspända muskler, lindra smärta, minska inflammation m.m.

Men för mig ska den ha funktionen att få min sensor att sitta fast i 14 dagar 😀

Jag köpte hudfärgad kinesiologitejp på Biltema (Googla så ser ni hur den ser ut). Finns i 4 olika färger där och en rulle kostar 30 kr. Jag har testat tejpen ett par dagar nu och resultatet är vad jag förväntat mig; både sensor och tejp sitter på sin plats. Tumme upp.

Försökte knäppa en bild på hur bra min sensor sitter med hjälp av tejpen, men man ser knappt sensorn då tejpen är hudfärgad 😛