2 år med diabetes

I torsdags ”firade” jag två hela år med typ 1 diabetes.

Eller ”fira” gjorde jag väl kanske inte, för det är verkligen inget att fira… Men visst är den 12:e november 2013 ett datum som för alltid kommer att finnas i mina tankar. Det är dagen då mitt liv förändrades radikalt och som har gjort mig till en annan människa med ett totalt annorlunda levnadssätt och som definitivt har påverkat mig på alla sätt och vis. Jag är helt enkelt inte samma människa idag som jag var tidigare. Både på gott och ont.

Mina värderingar om vad som är viktigt i livet är helt annorlunda idag jämfört med innan. Jag lever betydligt sundare vad gäller kost och hälsa idag, och större delen av varje dag som passerar lägger jag en jäkla massa tankeverksamhet just på diabetesen. Förr reflekterade jag sällan över hur jag faktiskt mådde – allt gick på ett löpande band och jag var van att leva på ett visst sätt. Idag tänker jag ständigt på hur jag mår, vad jag äter, hur sockret ligger, hur min dag ser ut, vad jag ska göra osv. Jag är tvungen till det då jag vill leva ett långt och förhoppningsvis ett så friskt liv som möjligt.

Dessa två år med diabetes känns som en evighet samtidigt som det har gått fort. Jag har varit tvungen att anpassa mig och lägga massor av energi på diabetesen och det har blivit mitt liv nu; en vana. Jag lär mig fortfarande en massa om min diabetes, min kropp, min hälsa, mitt socker och kost – fullärd blir man (tyvärr) aldrig när det gäller diabetes då den ibland lever sitt egna liv och beter sig ibland helt oförklarligt. Därav känns det som två långa år. Samtidigt har det gått fort då mitt liv har förändrats så mycket som det gjort. Ofta känns det som igår som jag fick den livslånga diagnosen, det är ju ändå bara 2 av mina 31 levnadsår som jag tvingats hantera denna situation. Vare sig jag vill eller inte.

Varje år den 12:e november kommer jag alltid tänka lite extra på mig; hur jag förändrats som människa och hur ”stolt” jag är att jag faktiskt orkar hantera diabetesen. Ja, jag är faktiskt stolt över mig själv för att jag accepterat läget och insett att jag faktiskt kan leva ett hyfsat bra och normalt liv (vad det nu innebär). Det krävs vissa uppoffringar i form av kost, livsstil och aktiviteter men i det långa loppet så kommer det helt klart vara värt det. Jag har bestämt mig för att leva lika länge som om jag inte hade varit med diabetes.

 

Annonser

Ettåring på gång

Snart har jag haft min diabetes typ 1 i ett helt år. Den 12:e november är det ettårsdag.

Jag vet inte riktigt vad och hur jag känner för det. På nått sätt känns det som en evighet sedan jag fick min diabetes då det har varit ett år med mycket som hänt på det personliga planet. Å andra sidan känns det som att det var igår jag fick min diagnos; året har gått fort ändå.

Att inse att jag bara haft min diabetes i ett ynka år gör mig lite nedstämd då det faktiskt har varit ett ganska jobbigt år både fysiskt och mentalt. Jag har haft, och har fortfarande så himla mycket tankar kring just diabetesen. Jag misstänker att det är så det är att leva med en sån här sjukdom; den är här för att stanna resten av livet och givetvis påverkar den vardagen mer än vad man vill erkänna.

Ni som har haft er diabetes en längre tid; hur gör ni när årsdagen kommer? Brukar ni ”fira” den dagen på nåt sätt..? Enligt mig är det kanske inte så mycket att fira en dag då man fick besked om en livslång sjukdom som faktiskt kan ta död på en om det vill sig illa :/ Men samtidigt kan jag tycka att man bör uppmärksamma den dagen på nåt sätt… Kanske är det inte själva årsdagen med diabetes man ska fira utan att man lyckats överleva ett år till?

Diagnosdagen 12/11/13

Jag satt och bläddrade igenom gamla bilder på mobilen i går kväll och hittade ett par bilder från den där jobbiga dagen då jag fick min diagnos :/ Har inte ens något minne att det knäpptes foton på mig då. Jag vet att jag var så fruktansvärt trött den där dagen… helt sjukt trött och förmodligen även något småchockad över beskedet.

Jag minns inte heller hur många gånger jag var på vårdcentralen och tjatade om hur trött och orkeslös jag var. Det enda jag fick höra var ”Ät bättre, stressa mindre, motionera mer och bla bla bla”. Hur fan skulle jag lyckas med det? Orka? Jag trodde att jag var slutkörd. Knappt 30 fyllda och helt död mer eller mindre. Men så tog läkaren ett gäng prover på mig efter mycket tjat från min sida och med allvarlig min talade han om för mig att mitt socker var så högt att deras mätare inte ens kunde utläsa värdet. Det stod bara ”HHH” (high high high) på apparaten.

”Du har diabetes typ 1 och måste upp akut till sjukhuset”. De där orden kommer jag aldrig att glömma. Diabetes? Jag? Va? 😦

akuten1 akuten2

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet att jag satte mig i bilen och åkte hem från vårdcentralen, käkade lite mat hemma, packade en väska och åkte upp till akuten och satte mig. Det tog knappt fem minuter sen kom en läkare och plockade med mig in i ett rum. Allt var väldigt allvarligt tydligen, hade jag gått med så högt socker lite längre så hade koma varit ett faktum. Förstod nog inte själv hur allvarligt det faktiskt var. Jag var ju ”bara” trött…

Jag fick lägga mig på en brits och fick dropp då jag var rätt svag. När den droppat klart efter en lång stund fick jag min första spruta med insulin. Sprutan som jag nu tar 8-10 gånger per dag. Resten av livet.

När allt förändrades

Jag fick min diagnos av diabetes typ 1 2013-11-12. Det är ca en och en halv vecka sedan. Allt är nytt. Allt är förvirrande. Allt är helknas i mitt huvud. Det känns som att jag befinner mig i en bergochdalbana; kroppen och välmåendet svänger som aldrig förr.

Jag har ingen aning hur jag ska förhålla mig till diabetesen. Ena stunden känns det okej, jag menar det går ju medicinera sig och därmed må som man ska (hur det nu känns…). Andra stunder vill jag bara krypa ihop och gömma mig och glömma allt som hänt sista veckan.

All info mm som jag fått gör mig helt matt. Det har gått så fort. Detta har hänt:

Torsdag 2013-11-07 Var på jobbet i vanlig ordning. Tyckte under eftermiddagen att jag såg lite dåligt, suddigt. Tänkte inte så mycket mer på det, tänkte mer att mina linser blivit skitna och att det var dags att byta dem.

Fredag 2013-11-08 Vaknade och var skittrött. (Ska tillägga att jag varit trött och orkeslös sista halvåret… Men det här var extremt). Satte i nya linser men såg lika dåligt med dem. Testade mina glasögon, men såg snarare sämre med dem då de har några år på nacken. Gick till jobbet och kämpade på. Började bli törstig och drack en massa vatten hela dagen.

Lördag 2013-11-09 Sjukt trött. Synen ännu sämre och jag var så törstig. Som sandpapper i munnen även fast jag drack mängder. Började bli lite orolig. Kändes jävligt olustigt att tappa massa syn. Gjorde inte många knop den dagen.

Söndag 2013-11-10 Ser sämre. Konstant trött och orkeslös. Törstig som tusan. Fick darrningar och domningar i fötter och vader. Börjat kissa mycket. Tänkte att det rörde sig om nån vätskebrist, fått kramper av sådant tidigare nämligen. Helt skakig i kroppen. Ville bara sova. Ringde 1177 under eftermiddagen och de sa att jag måste akut upp till ögonläkaren. Va där 17:30 och han konstaterade efter en lång undersökning av mina ögon att de var extremt torra(?) och skickade hem mig med ögondroppar som jag skulle använda en vecka. Åkte hem.

Måndag 2013-11-11 Tog mig till jobbet. Borde inte kört dit då synen va helkass… Såg knappt vad det stod på datorskärmen. Så törstig. Och trött. Ofokuserad och ville bara hem och sova. Ringde 1177 igen och beklagade mig och berättade vad ögonläkaren sa till mig. Sköterskan jag talade med sa att jag ska fortsätta med dropparna, vila och inte använda linser eller glasögon tills det blir bättre.

Tisdag 2013-11-12 Utan linser/glasögon ser jag typ ingenting så sjukanmälde mig till jobbet. Tyckte synen va om möjligt ännu sämre. Tyckte synd om mig själv och började få panik över synen. Tankar om ögonsjukdom och blindhet började cirkulera i huvudet. Ringde vårdcentralen för en annan åsikt. De sa att jag omedelbums skulle komma dit, och så blev det. Väl på plats togs en massa prover, fick x antal nålstick och tömdes på sju provrör med blod. Efter en stunds väntan kom läkaren och sa till mig att jag ska direkt till akuten. Mitt blodsockervärde va så hög att det inte ens gick att utläsa på deras apparat. Fattade nog inte riktigt innebörden av detta, utan tog mig hem lite skakis och packade övernattningsväska då jag skulle bli inlagd.

Väl på akuten träffade jag en ny läkare som tömde mig på mer blod. Jag fick dropp och blev liggande på en brits ett bra tag. Sen fick jag konstaterat av läkaren att jag har diabetes och att mitt bs-värde låg på 38,1. Han tittade på mig och sa ”Du mår inget bra Jenny”.  Han ville lägga in mig för att få ner mitt bs på en ”rimlig” nivå, men det fanns inga platser på avdelningen så han gav mig en injektion med insulin och skickade hem mig över natten.

Onsdag 2013-11-13 Fick kontakt med min nuvarande diabetessjuksköterska Lars och träffade honom. Efter prat med honom i två timmar fick jag insulinsprutor, nålar, bs-mätare och en klapp på axeln. Sen skickades jag hem med infon att jag ska kolla bs innan mat, ta insulin, äta, och sedan kolla bs efter två timmar igen för att se vad som hänt. Samt föra dagbok över värden och vad jag äter.

Där är jag nu. Perforerar fingrarna med nålstick ca 15 ggr per dag och tar sprutor i mängder. Och så här kommer det va. För alltid. Livet ut. Diabetesforever.