Teknik är bra

Visst är det så att det är bra med teknik – i alla fall när den fungerar som den ska.

För oss diabetiker är dagens teknik för att ha koll på sockret helt fantastisk om man jämför med ett tiotal år tillbaks i tiden. Därför känns det nästan fel att göra det jag tänker göra nu; gnälla på min utrustning som krånglat.

Jag kan inte låta bli att bli irriterad när min blodsockermätare felar – jag använder (som ni säkert redan vet) FreeStyle Libren för att scanna mitt socker, och det har jag gjort sedan den lanserades då jag var en av personerna som var med och testade den. Så när jag nångång ibland får felaktiga värden, eller inga värden alls, så stör jag mig nåt galet mycket på att behöva sticka mig i fingrarna för att kolla sockret.

Jag borde nästan skämmas egentligen… för att nångång i bland behöva perforera fingertopparna måste ju få vara okej när man är diabetiker. Eller hur?

Senaste dygnet har jag stuckit mig i fingrarna X antal gånger (läs runt ca 20 gånger), då mina sensorer som läser mitt socker inte har fungerat som de ska. Se här:

Den första lilla kurvan från igår, fram till runt 22-tiden, är en korrekt kurva från en korrekt sensor. Dock flög den av under en av kvällens aktiviteter och sen var den körd…

Jag satte givetvis en ny sensor och startade upp den innan jag kröp till sängs. Det är kurvan mellan 23 och 05. Och nej – jag har inte varit så låg som kurvan visar, det är sensorn som ballar ur och visar fel värden. Bara att byta den åxå.

Den tredje kurvan från 07 till klockan 13 är ytterligare en ny sensor. Och den såg ut att funka fint till att börja med (bortsett från att mitt socker låg ca 3 enheter högre i blodet än vad grafen visar…). Alltså visade den fel värden, men jag tänkte vänta en stund för att se om den stabiliserar sig. Det gjorde den inte. Istället dimper sockret enligt grafen vid 13-tiden. Men enligt stick i fingret låg jag på 8.4 i socker – inte nere på röda låga värden som sensorn säger. Suck.

I ren irritation sliter jag av mig även den sensorn och skuter in den tredje(!) sensorn i armen på mindre än ett dygn. Och det verkar nu äntligen som att denna funkar. Tredje gången gillt och sensorn visar ungefär samma värde som ett kontrollstick i fingrets blodvärde. Yeay.

Som sagt; kanske bör man inte bli så irriterad som jag blev i dag för vi har som sagt rätt fina hjälpmedel. Och teknik kan ju faktiskt fela. Uppenbarligen. Men den stress som infinner sig i min kropp när jag inte kan scanna sockret och se vart det är på väg förstör hela min dag 😦

Hur känner ni när era hjälpmedel strular?

Annonser

Schlager+chips=högt bs

Här är gårdagens blodsockerkurva:

Gissa när Eurovision började? Haha 😛 Jag utgår ifrån att det är fler än jag som hade en liknande kurva under gårkvällen?

Jag brukar se till att hålla mig borta från snask som t.ex. chips då det mer eller mindre alltid strular till blodsockret – och ni ser ju vad som hände; när schlagern började så började jag tugga ett par nävar chips och vips så stack sockret rakt upp. Därmed var dagens sockerkurva förstörd.

Men men. Det är bara Eurovision en gång per år och ska det ätas lite chips så är väl det en bra vald afton. Lika dåliga som de flesta bidrag var, lika gott var det med chips 🙂

Och joo jag tog såklart insulin till chipsen. Givetvis. Det är bara det att jag äter chips snabbare än vad insulinet verkar, därav en hög topp (som jag förövrigt fick ner på rimlig nivå innan sängdags).

Precis som väntat

Visst märker ni skillnad på ert blodsocker om ni har stress i kroppen? Det måste ni göra.

För mig märks det tydligt. Och det spelar ingen roll om det är negativ stress eller positiv stress. Stress som stress liksom. I slutändan är all stress lika med adrenalinpåslag i kroppen vilket leder till att blodsockret stiger.

Igår, lördag, var en stressig dag för mig. Det var dop för Lilleman ❤ och både jag och sambon D höll på att fixa hela dagen lång. Helt klart en positiv dag som var uppskattad både av oss och resten av skaran som firade med oss 🙂

Här ser ni skillnaden i mitt blodsocker; vänstra halvan visar lördagens dop-socker och högra halvan visar en del av dagens blodsocker. Stress ena dagen och avkoppling den andra. Blodsockergrafen blev exakt så som jag trodde den skulle bli.

Absolut inga extrema värden igår – jag är helt klart nöjd med hur jag parerade dagen med insulin, men visst är skillnaden tydlig.

Tänk ändå vad bra det är att ha dessa hjälpmedel. Tänk vad bra det är att kunna följa sitt socker på en skärm, retroaktivt, och reflektera och lära sig hur ens kropp reagerar av olika saker.

För mig är det ingen nyhet att stress höjer mitt socker. Jag vet att negativ stress som t.ex. jobbångest, för mycket på agendan eller rädslan för att göra fel gör mig hög. Likaså ger positiv stress mig åxå hög, som t.ex. åka en karusell, ha sex, träning m.m.

Hur som helst är vi nöjda med dagen och det är Lilleman åxå – dessutom blev han snygg i sin dopklänning som jag virkat 🙂

När två typ 1:or blir tre

1 + 1 = 3? Ja, den ekvationen går faktiskt ihop.

I april 2018 fick jag reda på att jag var gravid ❤ och i den vevan bestämde jag mig för att låta skriverierna här på bloggen vara vilande – vilket många av er märkt; jag har inte varit aktiv på bloggen på ganska exakt ett år. Att jag tog en paus berodde helt enkelt på att jag ville fokusera helt och hållet på mig själv och min diabetes för att bäbis skulle få bästa möjliga tid i magen. Och ni som är typ 1:or och har varit gravida vet exakt hur mycket tid och ork som går åt till att både vara just gravid och ta hand om sitt blodsocker. Så här i efterhand känner jag att det var helt rätt beslut – att fokusera på mig själv. Bloggen finns ju kvar och nu är det dags igen att bli aktiv 🙂

Hur kan då 1 + 1 vara lika med 3? Jo, så här är det; både jag och min sambo D är typ 1 diabetiker, och nu har vi vår lilla grabb hos oss 😀 Vi är inte längre två personer, utan tre – en alldeles egen liten familj ❤ Jag vill dock förtydliga att Lilleman är fullt frisk på alla sätt och vis, och således har han inte typ 1 diabetes.

Så nu parerar jag mammalivet med diabetesen och det är upp och ner från dag till dag. Vissa dagar är bättre än andra och tvärt om. Men vad gör det när man har en liten att fokusera på ❤

Ugnspannkaka med bacon

För er som gillar pannkaka och bacon kan jag rekommendera denna LCHF-rätt: Ugnspannkaka med bacon

4-5 portioner

  • 2 pkt bacon
  • 150 g riven ost
  • 8 ägg
  • 1,5 dl grädde
  • 250 g keso (1 liten burk)
  • Salt & peppar

Sätt ugnen på 250 grader och smöra en ugnsform, ca 20×30 cm. Dela bacon i småbitar, stek det knaprigt och fördela det sedan i ugnsformen. Blanda riven ost, ägg, grädde och keso i en bunke. Smaka av med salt och peppar. Häll blandningen över baconet. In i ugnen i ca 30 minuter tills ugnspannkakan fått fin gyllenbrun färg.

Sambon D är löjligt förtjust i denna 😀 och jag tycker den är helt okej. En ganska lagom rätt till lunch, kvällsmat eller lättare middag. Vi åt ugnspannkakan med lite jordgubbssylt till (steviasötad), men även lingon funkar fint om man tycker om det. Smaklig måltid.

Inbyggd överlevnadsinstinkt

När var senast ni vaknade upp mitt i natten helt genomsvett? För mig hände detta i natt – jag var såklart låg.

Många vaknar säkert upp ibland på nätterna och är svettiga; kanske för mycket täcke på sig eller kanske har man drömt nåt dumt. Men att vakna mitt i natten av lågt blodsocker är en helt annan sak. Tro mig.

Det är ganska fantastiskt ändå att kroppen har denna funktion – som en inbyggd överlevnadsinstinkt som väcker liv i en. Men lika fantastiskt som det är; lika obehagligt är det. För när kroppen väcker en vid ett lågt blodsockervärde så tar det en stund innan man fattar vad som pågår. Man är slö och trögtänkt, som att vara mittemellan sömn och vaket tillstånd. När man sen väl inser att man är ordentligt låg och känner hjärtat bulta, kroppen skaka och man är helt dyngsur – då känner man sig rätt liten 😦

Jag har för vana att alltid ha dextrosol på nattduksbordet vilket kom väl till pass i natt när jag suddigt vaknade vid 02:30 av att kroppen skrek efter socker. Att resa sig upp i det läget hade inte varit aktuellt så att ha dextro på en armlängds avstånd är guld värt. Jag låg där, helt genomvåt av svett och en hjärna som inte funka mer än att jag förstod att jag behövde socker, och låg i fosterställning och knaprade några dextro. Låg kvar en stund och kände darrningarna i kroppen avta. Sen stapplade jag ut till kylskåpet och tryckte i mig prinskorv och påskmust (light) för att få väck de äckliga hungerkänslorna som automatiskt kommer vid lågt blodsocker. Sen satt jag i mörkret i köket i ca 30 minuter och väntade tills kroppen började lugna ner sig; tills hjärtat slog normalt, hjärnan fungerade, svettningarna avtog och jag lugnat ner mig.

En relativt vanlig natt för en diabetiker. Men hur ofta man än har sånna här nattliga känningar så är de alltid lika obehagliga enligt mig.

Jag försöker se varje lågt värde som en erfarenhet då jag tidigare varit ordentligt rädd för att bli låg just nattetid – nu vet jag dock att min kropp står på min sida och hjälper mig att vakna (oftast iaf) när det väl händer.

De flesta är nöjda om de vaknar utvilade på mornarna – jag är nöjd över att jag faktiskt vaknar.