Bryta ihop eller bita ihop?

Ja det är den stora frågan.

För cirka 2 veckor sedan kände jag mig pytteliten 😦 Jag har haft en längre period med massa jobbigheter som alla tillsammans blivit lite väl mycket. Jag vill så gärna tro att jag klarar av allt, men det finns en gräns. Den gränsen har jag mött några gånger i livet.

Senast när sockret knasa ur fullständigt. Det blir som en käftsmäll när man lägger 200% på sin diabetes och verkligen gör precis allt för att ha koll på sockret, planera måltider och dutta med insulin. Och ändå blir det totalt fel. Känslan av uppgivenhet och där till hörande trötthet har fått mig till tårar sista tiden.

Nu har det gått ungefär två veckor sedan jag nådde botten. Jag känner mig fortfarande rätt liten och osäker på min diabetes – den kommer alltid få mig att känna mig otillräcklig för den gör som den vill. Jag har insett det. Men nu har jag fått några dagar här hemma där jag har kunnat fokusera enbart på diabetesen utan hänsyn till jobb, stress och andra måsten. Och det är jag enormt tacksam för – jag har behövt denna tid för reflektion och för ett nytt sätt att tänka vad gäller diabetesen (att räkna insulinkvoter och kolhydratsräkna är en jäkla vetenskap).

20160909_212529Tårarna kommer titt som tätt, så jag är väl inte helt stabil ännu – jag är fortfarande lika trött då jag sover dåligt och kostomställningen har säkert gjort sitt åxå. Men jag behöver få gråta. Jag behöver få känna mig liten ibland. Jag behöver få tycka synd om mig själv ibland. Det tar emot nåt fruktansvärt att må så här, men jag måste lära mig att det är okej att inte alltid vara på topp. Detta är ju mitt liv nu.

Är det något jag lärt mig under dessa veckor så är det att jag måste bli bättre på att lyssna på min kropp och mitt mående. Diabetes är en farlig sjukdom och det kan gå snabbt åt fel håll. Sånt ska man inte ignorera. Jag fattar att jag precis varit farligt ute och det börjar nog sjunka in nu. Jag blir rädd och tårarna kommer igen. Jag vill ju bara må bra och leva ett långt liv. Jag vill inget annat än att slippa bry mig om allt det här som har med diabetesen att göra, men jag har inget val – diabetesen är ett heltidsjobb.

Att leva med en kronisk sjukdom är inte nåt jag önskar någon. Oavsett sjukdom. Att dessutom ha en kronisk sjukdom som inte syns utåt är fruktansvärt påfrestande. Den pågår och känns exakt hela tiden, och att det ibland blir lite för mycket är inget konstigt alls.

Jag har nu brutit ihop. Och det är hög tid att återigen igen bita ihop.

// F U C K // D I AB E T E S //

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s