FUCK DIABETES! – Diabetesarmband & prylar

Hittills insamlade pengar till barndiabetesfonden 2020: 5.640 kr

Skänkta pengar till barndiabetesfonden julen 2019: 15.320 kr! 😀

Skänkta pengar till barndiabetesfonden julen 2018: 9.810 kr! 😀

Skänkta pengar till barndiabetesfonden julen 2017: 21.430 kr! 😀

Skänkta pengar till barndiabetesfonden julen 2016: 27.440 kr! 😀

Skänkta pengar till barndiabetesfonden julen 2015: 24.080 kr! 😀

Skänkta pengar till barndiabetesfonden julen 2014: 30.610 kr! 😀

armband2FUCK DIABETES! VI bestämmer över diabetesen, den bestämmer INTE över oss!

Köp en diabetespryl där en del av intäkten går till barndiabetesfonden!

Läs mer om insamlingen och hur du beställer diabetesprylarna i min webb-butik: www.diabetesforever.hemsida24.se

Kolla även in vilka som redan har köpt diabetesprylar 🙂

Mitt i prick med ett litet stick

Visst har vi alla varit med om att råka punktera ett blodkärl när vi sätter fast vår blodsockermätare. Men det här är inte vackert:

Den ni ser på bild är min kära karl D, som ni säkert redan vet är en typ etta precis som jag. När han bytte Dexcom G6-sändare härom kvällen så träffade han mitt i prick och punkterade ett blodkärl. Det gör ont och är inte vackert. Men det är sånt man får stå ut med om man vill ha koll på sitt socker.

Jag är helt övertygad om att vi alla har varit blå-lila-svarta lite varstans på kroppen ett flertal gånger. Tur att det inte är badsäsong 😂

När ni ser denna bild – vad ser ni då?

Ja, vad ser ni? En typ 1 diabetiker? NEJ det gör ni inte. För det syns inte på utsidan att man har diabetes typ 1.

Härom dagen var jag på ett event där det serverades lite tilltugg i form av snittar, snax och (enligt mig) annat onyttigt. Då jag väljer min egen kost för att hålla blodsockret i schack, valde jag att avstå det som erbjöds i matväg. Inget konstigt i det. Men, det tog knappt en minut innan jag fick frågan: ”varför tar du inget att tugga på?”. Nej sa jag, jag är typ 1 diabetiker och jag försöker undvika kolhydrater för att hålla mitt blodsocker på en jämn nivå. Och vad blev kommentaren jag fick tillbaks? Jo —> ”Men oj, det syns inte på dig att du har diabetes juh”.

Suck. Den där kommentaren… JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ ATT HÖRA DEN. Vad förväntar sig folk att se egentligen?

Jag förstår ju att det handlar om ren okunskap. Och det gör mig lite ledsen. Inte ledsen för att folk är ”dumma” och yttrar sig klumpigt för att de inte förstår bättre, utan ledsen för att leva med en osynlig sjukdom som är livslång och som inte går att få bort.

Nej, det syns kanske inte på mig att jag kämpar med min diabetes typ 1 varenda dygn, både dag som natt. Nej det syns inte att att det första jag tänker när jag vaknar och det sista jag tänker när jag somnar är ”vad ligger mitt socker på?”. Nej det syns inte på mig att jag tar 4 till 15 insulinsprutor varje dag. Nej det syns inte på mig att jag ständigt lever i en oro över att kanske inte överleva dagen, eller att kanske inte vakna nästa morgon. Nej det syns inte på mig att jag har samma ”problem” som alla andra, men samtidigt har följeslagaren diabetes vid min sida tjugofyra timmar om dygnet. Nej det syns inte på mig att jag aldrig riktigt kan slappna av. Nej det syns inte på mig att jag är rädd för att leva ett kortare liv och inte få se min grabb växa upp. Nej det syns inte på mig hur många timmar denna sjukdom upptar av min vardag.

Det är det som är så fult med denna sjukdom; det syns inte att jag är kroniskt sjuk. Det syns inte att jag kämpar HELA tiden. Otacksamt är vad det är.

Det enda som kanske syns på denna bild är att jag är trött. Trött på att ständigt leva med följeslagaren diabetes typ 1.

Hur många sprutor har ni tagit idag?

12 stycken sprutor med snabbverkande insulin har jag tagit idag. Plus två till med långtidsverkande insulin. Det är 14 sprutor totalt.

Det blir nästan en injektion med insulin i timman under det vakna dygnet(!). Och ändå har mitt socker inte legat så bra som jag vill. Helt galet egentligen. Ibland känns det som att jag inte gör annat än att kollar socker och tar sprutor. Inte konstigt att man är uppgiven och trött ibland.

Jag undrar vad en icke-diabetiker säger om en sån här dag? Alla ni som tror att ”det är väl bara att ta lite insulin så blir allt bra”. Nej. Allt är inte så enkelt jämt.

Det ÄR ett heltidsjobb med diabetes. Man kan och får inte sluta tänka på sitt socker som diabetiker då det kommer få jobbiga konsekvenser. Man måste allt annat som alla andra måste en vanlig dag; sköta jobb, familjen, barn, handling, matlagning, träning, städ osv – samtidigt som blodsockret hela tiden måste pareras med insulin för att inte bli högt. Men så klart inte för mycket insulin för då blir det för lågt socker i stället.

Ibland undrar jag hur jag faktiskt orkar.

Hur reagerar ert socker vid sjukdom?

Vi diabetiker vet ju mycket väl hur vårt blodsocker kan bete sig med sjukdom i kroppen – det kan va en enda stor berg-och-dalbana, men med mest höga toppar. Visst känner ni igen er?

Jag har nu haft en riktig mansförkyldning i snart fem dagar och jag mår fortfarande inget bra; svullna bihålor, jobbig hosta, riktig sjukdomskänsla och en orkeslöshet som jag blir galen på. Men ändå har mitt socker ändå betett sig helt okej. Här är dagen:

När man ser min graf över senaste 24 timmarna skulle man inte kunna tro att jag är sjuk. Skumt. Jag brukar ligga betydligt högre med baciller i kroppen och det svåraste är att få ner sockret om det gått upp för högt. Tycker mest min kurva ser ut som vilken dag som helst. Och jag klagar inte. Bara undrar varför.

Hur ser en typisk ”sjuk-dags-kurva” ut för er? Som min denna gång, eller betydligt mer ostabil?

När orken tryter är det enkla gott

Sjukstuga som det är här hemma och med minimal ork (helt slut är vi då både jag och min karl D har varsin mansförkyldning som inte ger med sig…), så blev det enkel mat till middag idag. Hyfsat snålt med kolhydrater dessutom.

Smörstekt torskrygg med ugnsrostade vaxbönor och koka morötter. Fantastiskt enkelt och minst lika gott. Till och med lille L åt med god aptit efter viss modifiering (mosad potatis i stället för vaxbönor).

Blodsockermässigt bör denna måltid påverka minimalt i vanliga fall – men med sjukdom i kroppen så är risken stor att man får en sockertopp, tyvärr. Svårt att veta hur sockret ter sig när man inte är frisk tycker jag. Lite kolisar i både morot och vaxböna, så vi båda skjuter till med lite insulin för säkerhets skull.

Mansförkyldning i Coronatider

Det är svårt att tro att den här lille killen har gjort att både jag och min karl är helt däckade 😩

Både jag och D har just nu en mansförkyldning deluxe. Och det enda lille L tog hem från dagis är nästäppa… Vi förstår ju båda två att vi kommer drabbas av diverse förkylningar hela vintern då det är så det funkar när barn börjar på dagis. Men det känns orättvist att hans lilla nästäppa ter sig så här på oss. Tänk när han verkligen är förkyld – hur kommer vi må då? 😲 Och givetvis blir det lite extra meckigt tack vara vår diabetes också; det hade varit skönt att slippa bry sig om den när man försöker kurera sig. Men den tar ingen paus – mellan nysningar, snytningar och huvudvärk så ska blodsockret pareras (och det vet vi alla att det inte är det lättaste med sjukdom i kroppen). Suck. Ibland blir man trött. Men jag är tacksam för att lille L mår bra 💙

Som typ 1:a får man väl inte äta godis?

Det är bland det dummaste jag hört. Och även en vanlig fras då många tror att man får diabetes (typ 1) för att man ätit för mycket godis. Visst blir man trött på folks okunskap. Om man inte kan så är det bättre att va tyst. Gissar på att de flesta av oss känner igen sig i det?

Innan jag blev med diabetes typ 1 så åt jag godis. Särskilt lösgodis. Nom nom. Men med måtta. Och jag äter godis nu åxå, även med diabetes. MEN – jag har ändrat min syn på vad ”godis” är; det är egentligen en definitionsfråga då alla tycker att olika saker är gott. Eller hur? Om lösgodis var mitt favoritsnax tidigare så är grönsaker med dip och en god lufttorkad skinka helt klart favoriten idag. Dessutom blodsockersvänligt.